De väsentligaste frågorna, de som på sikt kan utforma vårt framtida samhälle, tas inte upp av politiker eller media. Faktum är att vår demokrati inte längre råder över dem.
Riksdagsvalet borde vara en högtidsstund. Ett tillfälle då vi med gott samvete kan säga att vi lägger vår röst på de som vi bäst tror kan utforma vårt samhälle, på vad som bäst motsvarar de framtidsvisioner vi har. Men sanningen är att vi inte har särskilt mycket inflytande och att valet har ganska lite med vår framtid att göra.
Det är deprimerande att ta till sig för de flesta människor. Det är till och med hotfullt och man kan nästan höra hur säkerhetstjänsterna viskar och tasslar i terroristtermer.
Att påstå att demokratin inte fungerar är som att slå av strömmen mitt i ett party. Partyt i det här fallet är politikernas och medias eget branschparty. Det pågår inte bara i dagarna tre utan i månader. Det avslutas med en uppesittarkväll för folket. En galakväll som så många andra tv-sända galor. Det är förvisso lika repetitivt som ”Grevinnan och betjänten” på nyårsafton, men det kanske inte gör så mycket, det mesta har idag förvandlats till underhållning i alla fall.
Handen på hjärtat, har vi någon chans att påverka våra barns mående och utveckling när de redan efter några års ålder måste in på institution medan vi är på jobbet? Har vi någon chans att påverka våra lönearbeten när tidskrav och lönsamhet tillsammans sätter stopp för kreativitet och ett naturligt utforskande av våra oupptäckta begåvningar? Kan vi rösta fram en värld där inte övervakningskameror blivit vår trygga hand? Kan vi rösta bort den journalistiska snuttifieringen och de klonade nyheterna? Kan vi påverka det likformade underhållsutbudet på våra kabel-tv kanaler? Kan vi rösta tillbaka den där lilla och personliga butiken runt hörnet där vi var en kund en gång i tiden, istället för den där byn med uppställda jättelador där du plockar ihop dina varor själv, som konsument och utan en expedit i sikte? Kan vi rösta för ett mindre stressigt samhälle? Ett samhälle med mer närvaro, mer hjärta, mindre våld, större frimodighet och spontanitet? Kan vi säkra kulturen, livet, konsten, kreativiteten och människors drömmar från att marginaliseras ner till en första utgiftspost att slopa i statsfinanserna? Kan vi rösta bort det ständiga beroendet av pengar och magvärken varje gång vi summerar räkningarna vi betalar på internet? Kan vi rösta bort våra barns ökande stress- och allergibesvär?
Media nämner inget om detta, politikerna tar inte upp det men alla vet, svaret är nej.
Kommer panic-rooms bli lika självklart som spis och badrum framöver, kommer det att finnas sömntabletter i minibaren på hotellrummet, kommer vi att chippa och kunna övervaka våra barn eftersom det skulle kännas tryggast så, kommer våra DNA och sjukdomsprognoser att bli offentliga och följaktligen våra sjukförsäkringar begränsade? Kommer vi att ha en övervakningskamera i våra bostäder som vi vet att betrodd securitaspersonal använder för vår egen säkerhets skull? Och kommer vi att kunna rösta om det?
Och ifall vi fortfarande röstar, skulle vi fortfarande ha åtminstone två knappar att välja på när vi i framtiden klickröstar på datorn? ”Allians 1” vs ”Allians 2”, står det på den röda respektive blåa knappen. Eller, har det kanske blivit ”Den stora alliansen”, en enda vit knapp, en enda bred och ”förnuftig” lösning! Våra politiker från blått till rött, från pirater till gröna röstar ju redan idag likadant i Bryssel, så varför hyckla? Vi vet ju att de ”vill oss väl” och man har ju annat att göra än att hänga med i alla valdebatter. Vi får likt deklarationsblanketten en färdigtryckt politisk varudeklaration som vi bara behöver bekräfta med ett klick.
Men vad tjänar det till att klaga, tänker många. Det här tillhör ju kategorin ”samhällets utveckling”, sånt där som bara sker, bara att hänga på och anpassa sig till, inger man röstar om liksom, likadant för alla så …
Media, politiker, experter och vetare av alla de slag hatar sådana här reflektioner. De skyr dem eftersom deras verklighet och deras karriärer redan är så anpassade till gällande samhällsordning. ”Man kan inte diskutera politik på det här sättet”, kanske någon säger. För i deras värld måste varje fråga normaliseras, filtreras och inte minst krackeleras så att den blir tuggbar, diskuterbar och inte minst budgetmässigt kategoriserbar. När den politiska reningsproceduren gjort sitt så återstår en liten grå, byråkratiskt, formell och själlös frågeställning. Separeringsmomentet i processen ser till att krackelera alltför andemäktiga frågeställningar så att det viktiga, hjärtliga, kanske filosofiska eller existentiella kittet effektivt löses upp. Ut kommer några helt separerade sakfrågor utan sammanhang eller kraft. Greppvänliga för pajkastande politiker eller så slängs de var och en ut i något debattprogram. Sakfrågan tuggas igenom från olika vinklar, men helikopterperspektivet och det ursprungliga sammanhanget hålls utanför och därmed också en möjlighet till lösning. The show goes on as usual.
När nu riksdagsvalet närmar sig så masar vårt samhälle in folket i en liten konstgjord studio till verklighet. Där tänder de alla spotlights, där talar de till oss i megafoner, där dränker de oss med sina påståenden om att allt är okey och tvingar till sist ut oss likt boskap i fållorna fram till valurnorna. Där står vi, fortfarande bländade och döva, och gör vår demokratiska plikt. Där uppfyller vi deras riksdagsval, deras illusion och fyller deras tomma påsar med ”demokrati”, där kliver vi in i deras feelgood-film.
Jag vet varför samhället så kompakt undviker att ta upp de stora dragen, de övergripande grundfrågorna, sammanhangen och diskussionerna om samhällets grundstoder. Jag vet varför politiker och vetare känner en så stark ovilja och det är för att de själva ändå är människor och för att de får ont i magen av samhällsutvecklingen. De vet att vad jag skriver har förankring i verkligheten, i var och ens vardag, i människors hjärtan och i allt vad vi människor vet är rätt, sant och naturligt. Men allra värst, de vet att möjligheterna till att påverka grundfundamenten inte finns innanför våra demokratiska möjligheter.
Riksdagsvalet är därför en teater.
Världen globaliseras i ett rasande tempo. Politiska, finansiella, mediala och religiösa världsledare bygger nya nätverk, de skapar inbördes allianser, de formar de globala visionerna. ”World Economic Forum” i Davos, Bilderbergmötet, G8-möten IMF/World Bank konferenser är sammankomster då en global konsensus skapas. Här sammanstrålar globala ledare, såväl publika som diskreta influenser inom ekonomi, näringsliv, banker, militär, politik, religion, stater och så vidare. Det senaste globala politiska drevet och inneorden ”Den nya världsordningen” formuleras och legaliseras och vad detta kan innebära törs man inte ens tänka på. En sak är dock säker, när den globala konsensusen och riktlinjerna fått en praktisk innebörd och till sist påverkar Sverige så är våra politiker, media och den svenska befolkningen långt bortom en reell chans till att kunna påverka.
De flesta är mätta på konsumtion och materiell tillväxt, de är ganska likgiltiga för den rödblåa politiska röran och för samhällets alltmer krassa värderingar styrda av pengar och effektivitet. De är trötta på en digital uppkoppling och bär på en djup, djup insikt om att hela skiten är fel!
Visioner och ideologier finns inte med i valdebatterna, de passar inte in i vårt kortsiktiga lösningsklimat. De målas över med personfixering och närapå dagliga opinionsmätningar.
Idag kan vi som inte for med i frälsningsdraget från Obamas Change-kampanj konstatera att glädjetårarna på väljarnas kinder under hans vinnartal för länge sedan torkat. De nygamla tårarna som kommer beror på insikten om hur hopplöst oföränderligt allt är. Inte minst den fortsatta krigföringen i Afghanistan och Irak (fortfarande 50 000 man) som inte minst svenskar naivt trodde skulle försvinna med Bushs avgång. Hur den Norska Nobelkommittén mår idag kan man knappt föreställa sig. Vad man kan lära sig är att när en politiker yttrar ordet ”förändring” så är det näst intill en garanterad lögn.
Nya tankar behövs. Alltså, inte som när någon glad gycklare blandar de existerande politiska färgerna i en burk, skakar på den och trollar fram: ”Aha, ny demokratiii”. Han blandar färgerna igen och skakar fram, ”Ahaaa, Pirati”, sedan: ”Ahaaa, Liberati”. Eller varför inte: ”Ahaa MI, ett maskulint Initiativ, se där, haha”. Partiet som skulle kunna utlova vad som helst eftersom alla löften redan är realiserade.
Hur kan vi berätta för politiker och varandra att vi står på ett sjunkande skepp, hur kan vi säga att de rödblåa och alltfler konforma lösningarna och den skenbara demokratin inte längre duger? Allt är inte som vanligt, allt är inte okey, allt är inte vad du blir bombarderad med. Att 100 % av gammelmedia och 95 % av alla politiska bloggare fortsätter att diskutera småfrågor eller gycklarens blandningar betyder inte att det är viktigt eller centralt.
Meningsfulla arbeten, ett samhälle som inte skapar våld, missbruk och utslagning, jämställdhet, rätten att få vara sjuk utan att vara rädd för ekonomin, ett samhällsklimat där människor har tid att se på varandra och lyssna på varandra, är exempel på problemfrågor som du vet att våra partier INTE kommer att kunna generera några avsevärda lösningar på. Vår demokrati råder inte över dem. Det är den kusliga sanningen när samhället nu försöker leka demokrati några veckor till. Löftena som nu spottas ut handlar istället om att locka dig som väljare med några hundralappar mer i månaden. Cyniskt och deprimerande för dig som fortfarande minns vad demokrati egentligen borde handla om.
Använd din röst till att slänga den i papperskorgen eller till att rösta på något som är FÖR vad du verkligen söker när du ensam funderar och verkligen känner efter. Det kanske blir Kalle Anka-partiet eller enbart ditt eget namn, huvudsaken är att du avger ditt hjärtas mening.
Hur ska vi annars göra?
Artikel skriven av Mats Sederholm, Riksdagsvalet – en teater