Det centrala i tanken om mänskliga rättigheter är att individen skall ha ett fullgott skydd mot statsmakten. Den tyska nationalsocialismen och den sovjetiska statssocialismen har där vid setts som något av arketyper för hur en övergreppsstat ideologiskt kan vara uppbyggd.

Klicka på läs mer för att läsa hela artikeln eller läs den på nkmr

En viktig faktor för statskontroll är angiveri. I det forna genommilitariserade DDR var det vanligt att ange grannen till Stasi, d.v.s. till den institution vars främsta uppgift det var att skydda staten mot dess medborgare. Ofta med förödande resultat för den angivne trots att denne sällan utgjorde något reellt hot. Anmälaren kunde vara anonym och riskerade heller inget straff om det saknades substans bakom anmälan. Det väsentliga var att skydda staten. Dessutom ledde obefogade anmälningar alltför ofta till att den drabbade likväl ”fastnade” i utredningssystemet pga fel, antipatier mm. Denna gastkramande hantering med känslan av total rättslöshet och vanmakt drabbade främst vuxna men även barn.

I Sverige är det inte den militära utan den sociala staten (Socialstaten) som kommit att spela huvudrollen. Denna utveckling har långa anor och utgör en sammansatt produkt av sekularisering, modernitet, socialism och psykologism. Ett genomgående drag har varit statens speciella intresse för åtskiljandet av föräldrar och barn. Vägen, som har gått från rashygien till social hygien, har kantats av tvångssteriliseringar och tvångsomhändertaganden.

Hur många barn som i Sverige fått sina liv förstörda genom anmälningar, patologiserande utredningar och människorättskränkande fosterhemsplaceringar finns det naturligtvis inga statsanslag för att utreda men redan isbergets topp, d.v.s. de skandaler och övergrepp som sipprat ut från för det mesta socialstatsvänliga media ger all anledning till oro.

Genom att tvinga barn i fosterhem förgriper sig staten på ett flagrant sätt mot en av de djupaste mänskliga rättigheterna, d.v.s. rätten till familj och släkt. Denna sociala lobotomering innebär oftast ett livsförlopp under barnets egentliga potential. Att påstå att dessa övergrepp sker för barnets bästa är i de flesta fall oerhört cyniskt. Det finns faktiskt inget kvantitativt empiriskt stöd för denna övergreppskultur (jfr t.ex. Vinnerjung 1996, Fosterbarn som vuxna).

I dag när steriliseringar i princip inte längre är aktuella går det an för statens representanter att skenheligt be om ursäkt för gångna tiders makthavares övergrepp samtidigt som man blånekar till att dagens tvångsomhändertaganden m m skulle vara människorättskränkande.

Vi pumpar in tiotals miljarder i en verksamhet som i bästa fall knappt producerar någonting alls utom sysselsättning och i sämsta fall tragedier och lidande för barn och föräldrar. Att säga detta om socialbyråkratin är i dag dock en hädelse av förmodligen samma dignitet som när Kopernikus påstod att jorden var rund. Den dogmatiska liturgin om ett orubbligt samband mellan skattemedel och barns välfärd har tystat och omöjliggjort alla alternativa förklaringar. Att botemedlet i själva verket är (åtminstone delvis) orsaken till sjukdomsförloppet är svårt att acceptera. Det vore betydligt lättare och framförallt mera trovärdigt att kritisera t.ex. militärutgifter än att gå emot socialstatens ortodoxa och obevisade tolkning av sin syn på "barnens bästa".

Tjänstemäns envägsansvar och en process som initierar till missbruk är inte alls ovanligt inom offentlig förvaltning. På andra håll i världen yttrar detta sig ofta i form av mutor men hos oss snarare i olika former av sanktionerat myndighetsmissbruk. Då det gäller frågor om barn, emanerar detta framförallt från lagtexten i LVU som ger myndigheter i princip öppen fullmakt att göra vad de vill med föräldrar och barn. Om en tjänsteman inte griper in för att omhänderta ett barn kan hon (det är oftast en hon) dessutom riskera allvarliga repressalier. Om hon däremot tar ett barn för lättvindigt eller på oklara grunder, eller kanske i ren spekulation, är risken för repressalier små.

LVU betyder egentligen lagen om tvångsvård av barn och ungdomar. Socialstatens representanter försöker dock sprida dimridåer kring denna förödande farliga och i myndighetsutövningen ofta barnfientliga lag genom att utelämna ordet tvång och i stället omskriva det till "lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga". Lagen är dessutom, enligt statens egna experter (se nedan), utformad på ett sätt som direkt strider mot FN's Barnkonvention (som trots att även den innehåller betydande element från Socialstaten dock mildrats via de kompromisser man tvingats till för att få mmed mer familjevänliga stater), inte minst då det gäller intentionen i den senare.

De flesta som läser detta och inte är insatta i förhållandena kommer knappast tro det är sant. Det visar bara hur dåligt vår s.k. demokratiska lagstiftning fungerar och hur svagt lagarnas utformning och konsekvenser är förankrade i allmänheten. I själva verket är LVU utvecklad för att tillgodose myndigheternas och statens behov snarare än barnens. LVU är ett viktigt ekonomiskt/politiskt instrument för den genomkommersialiserade Socialstaten. Att penningflödet består av skattemedel och att verksamheten är centralstyrd gör bara statsmonopolkommersialismen så mycket farligare. Verksamheten behöver inte heller prestera resultat i förhållande till målsättning och i själva verket utgörs den verkliga profiten av att den hemliga agendan om socialistiskt/byråkratiskt övertagande av familjerollen i utbyte mot skattemedel, uppfylls.

LVU-vården skadar ett stort antal barn varje år. Självstympande flickor och kriminella pojkar inom samhällsvården tolkas som resultatet av sina hemmiljöer fastän de i de allra flesta fall blivit destruktiva just p.g.a. den oro, vård och omsorg som socialstaten levererat och som samtidigt lobotomerat föräldraskapet. Även en s.k. dålig hemmiljö ger dock oändligt mera sammanhang och kontinuitet för ett barn än rå och genomkommersialiserad fosterhems- och institutionsvård. Opartiska utvärderingar av samhällsingripanden mot barn saknas nästan helt i Sverige. Ett möjligt undantag utgör Vinnerjungs ovannämnda registerdata- jämförelse. Det omvända synsätt som presenteras här och som väl stämmer överens med empiri är dock tabuförklarat inom socialstaten. Tanken att medicinen kan vara sjukdomsalstrande är inte populär bland medicinmän och försäljare av statliga och kommunala s.k. "tjänster".

För att tillgodose samhällets behov av tvångsinterveneringsmöjligheter är lagen utformad så att i princip vilket barn som helst kan omhändertas på rent subjektiva grunder. Ändå kallas dessa grunder objektiva därför att de uttalats av legitimerade psykodynamiska psykologer. Dina barn kan även tvångsomhändertas om du motsätter dig något förslag från socialtjänsten? En mor som begärde tillfällig hjälp motsatte sig att hennes barn skulle gå i en annan skola än den barnet redan gick i och där han trivdes. Följden blev tvångsomhändertagande enligt LVU (lagen om tvångsvård av unga). Att inte gå med på socialtjänstens förslag, oavsett hur stolliga de kan vara, likställs i lagen med att undanhålla sitt barn behövlig vård. Observera även att psykodynamisk flumpsykologi räknas som lika konkret och viktig för ett barn som konventionell medicinsk hälso- och akutvård. Efter att tvångsomhändertagandet blivit fastställt i domstol flyttades barnet tillbaks till den ursprungliga skolan samtidigt som LVU:t mot modern stod kvar. HEM

Visste du att samma gäller även om du trakasseras av någon oavsett du försökt få slut på trakasserierna? I praktiken innebär det t.ex. att en förälder som trakasseras, förföljs och kanske misshandlas av sin exmake/sambo/barnets far/eller annan person, kan få sitt barn tvångsomhändertaget redan på denna grund. Det hjälper alltså inte att skylla på att det inte var du som ställde till det!

Bakom detta ligger tanken (bortsett från rent statsideologiska motiv) att det i första hand är barnet som enskild individ som samhällsskyddet skall inrikta sig på. Att föräldrars rättigheter skall komma i andra hand. har blivit något av en stolt slogan för företrädarna för samhällets barnskydd. Logiken blir dock helt absurd i praktiken eftersom barn inte är ensamma individer utan alltid på något sätt är kopplade till sin omgivning - i första hand sina föräldrar.

Visste du att den vanligaste orsaken till tvångsomhändertagande är något som endast en psykodynamiskt skolad psykolog kan se (trots detta är det oftast socialsekreteraren själv som låter denna sin ounderbyggda psykotolkning avgöra fallet) och som i förarbetena till lagtexten kallas "sjuklig symbios" (ungefär att föräldern tycker för mycket om sitt barn) och som diagnosticeras enligt en omstridd och ovetenskaplig metod (se även Lennart Sjöberg m. Fl om psykodynamisk metod.).

Låter detta konstigt. Fortsätt och läs för det blir ännu konstigare och också mer skrämmande, tyvärr, desto djupare man tränger.

Socialstaten utgör i sig själv, ett tvingande system där hälften av arbetstagarna enligt en nyligen publicerad rapport inte vågar gå emot sina kolleger (detta är ett genomsnitt - inom känsliga och ofta sekretessbelagda områden som t ex sociala frågor ligger siffran förmodligen avsevärt högre). Det är lätt att förstå hur utsatt medborgaren kan vara i en dylik miljö. Statens beslutsunderlag vilar dessutom på utredningsresultat som i de flesta fall "är gripna ur luften" enligt Marja Lemne på ESO (Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi). Sammantaget inger detta föga förtroende för statens kompetens och förmåga att tillvarata barnens verkliga intressen.

Socialstatens tjänstemän utgör sålunda, tack vare benhård (skräck) kollegialitet kryddad med ett avsevärt godtycke, en oberäknelig och i det närmaste opåverkbar sluten, rigid maktpotential som så fort den agerar ställer till minst lika mycket illa som gott.

Tyvärr är det så att den vars uppgift det är att granska myndigheterna dvs "Länsstyrelsen ingår i familjen" (citerat ur Studio Ett i Sveriges statsradio P1 tisdagen den 9.3.99 om hur Länsstyrelsen nonchalerar anmälan om myndighetsmissbruk i miljöfrågor). De flesta verkar eniga om att problemet då det gäller frågor om barn är än värre.

När ett barn väl omhändertagits får han/hon det statistiskt inte bättre i samhällets vård. Och i de fall då ingripandet är utan grund och alltså inte har skett för att skydda barnet, får barnet vanligen det avsevärt sämre än om det hade blivit kvar i sitt föräldrahem. Eftersom barnets biologiska rötter dessutom vanligen har slitits av i hanteringen, ofta t.o.m. avsiktligt, har barnet, då det närmar sig vuxenlivet och rymmer eller sparkas ut från familjehemmet, ingen släkt att knyta an till.


Vad innebär texten i den människorättskränkande lagparagrafen LVU § 2?

Först och främst kan förståelsen av LVU vara betjänt av att "barnets bästa" indelas i ett aktivt barnets bästa (avser barnets allmänna livskvalité och standard - barnets vilja beaktas i någon mån, ofta dock manipulatoriskt) och i ett passivt barnets bästa (skyddsaspekten aktualiseras och barnets vilja beaktas därför inte). Termerna "aktivt" och "passivt barnets bästa" lanserades av Johanna Schiratzki i hennes avhandling 'Vårdnad och vårdnadstvister', Norstedts Juridik, 1997. Schiratzki verkar dock sedermera ha reviderat denna sin ståndpunkt.

Det aktiva barnets bästa handlar, som jag ser det, om att, vid beslut om barnets förhållanden där skyddsaspekten inte är aktualiserad, i görligaste mån ta hänsyn till barnets vilja samt att dess situation sammantaget är den bästa möjliga. Vid passivt barnets bästa är det uteslutande fråga om att skydda barnet från någon risk för dess hälsa eller utveckling. Detta har mången förälder som råkat ut för LVU svårt att inse. Föräldrarnas liksom även barnets vilja och åsikter saknar helt betydelse vid bedömning av skyddsaspekten enligt LVU.


"Barnet är ett självständigt, sina egna rättigheters subjekt."

Barnet är en ensam individ och som sådan i fokus för skyddsaspekten. Vad, hur, om eller varför någon gjort något mot barnet är i LVU oväsentligt, det viktiga är att barnet skyddas mot dess föräldrar och deras oförmåga att skydda det (LVU § 2) alternativt skydda barnet mot dess egen destruktivitet (LVU § 3). LVU är ju uttryckligen en tvångslag som ger det allmänna rätt att intervenera i familjens privatliv. Detta skydd avser alltså även skydd mot förälders eventuella oförmåga att skydda barnet (t ex mot tredje person). Det kan även vara fråga om "oförmåga att se barnets behov" samtidigt som föräldern påstås "använder barnet för sina egna behov". Observera att LVU i sin skyddsaspekt riktar sig uteslutande mot föräldrar och barn men inte mot andra personer som kan utgöra en fara för barnet. Den ideologiska tanken bakom LVU är att åtgärderna skall riktas mot kärnfamiljen.


Något annat förhållande i hemmet

LVU § 2 "... något annat förhållande i hemmet..." specificerat i förarbeten och kommentarer som: "där föräldern lever i sjuklig symbios (?) med barnet".(Jmf. t ex Nordströms & Thunveds sammanfattning i Nya Sociallagarna s.157)
Detta rekvisit i LVU § 2 är det mest använda och minst kontrollerade!
Ordet symbios i psykodynamisk terminologi har en oklar och varierande betydelse. Med sjuklig symbios avses ungefär neurotisk bindning mellan individer. Något vetenskapligt och objektivt sätt att avgöra detta har inte presenterats. Utmärkande för det sjukliga (neurotiska) anses dock bl.a. vara ofullständig insikt i problematiken (sic). Grunderna för domstolsbelut om tvångsomhändertagande avviker ofta från det som initierat processen. Så är det t.ex. få fall av misstänkt incest som utgör grund för omhändertagande enligt LVU. I stället är det BUP-undersökningen i samband med § 50-utredningen som, utan att behöva ta upp frågan om incest, med hjälp av psykodynamiska formuleringar, utgör de faktiska grunderna i domskälen. Formuleringar som "inte förstår barnets behov", "sätter sina egna behov framför barnets" etc är vanligt förekommande.


Enligt SOU 20/1986 är LVU inte förenlig med FN:s Barnkonvention

Uttrycket "annat förhållande i hemmet" (som i praktiken alltså oftast är en psykodynamisk diagnos) formulerad på varierande sätt men med huvudbudskapet att föräldern inte har tillräcklig insikt och förmåga att tillgodose barnets behov, finns inte i Barnkonventionen där i stället rätten till kontinuitet påtalas. Expertgruppen föreslår att formuleringen skulle slopas. Förslaget förkastades dock sedermera av justitieministern (s). Detta är ett flagrant exempel på hur ideologiska aspekter påverkar lagstiftningen i alltmera människorättskränkande riktning.


Förhållanden som kan ligga till grund för tvångsomhändertagande får inte vara subjektiva utan konkreta.

Subjektiva omdömen får enligt förarbetena till SoL § 51 medtas i § 50-utredningen. I praktiken innebär det att socialsekreteraren kan skriva ned hur komprometterande och okontrollerade beskrivningar som helst. Sammantaget bidrar dessa till att inför nämnden utmåla föräldern och hemsituationen i önskad riktning. Subjektiva uppgifter (tyckanden) får dock inte ligga till grund för domstolens bedömning om behovet av tvångsomhändertagande enligt LVU. Här skall endast konkreta förhållanden gälla. Tyvärr räknas även psykodynamiska psykologutlåtanden hit. Omdömen från föräldrar, syskon, släktingar och bekanta räknas däremot som subjektiva, särskilt om de motsäger skyddsaspekten. Observera att "det konkreta förhållandet" ofta utgörs av en utsaga eller ett intyg signerat av en leg. psykolog. Äktheten och trovärdigheten kan domstolen, lika lite som då det gäller fingeravtryck eller röntgenplåtar, omöjligen sätta sig in i. I stället blir det en fråga, om uppkommen, för andra experter t ex via HSAN eller Etikrådet att på någons begäran undersöka. Domstolen gör det inte endast pga att svarande (föräldrarna) i målet ogillat utsagan.


Socialtjänstens tjänstemän och psykologer är psykodynamiskt skolade.

I Sverige råder en utpräglat psykodynamisk tradition kring socialtjänstens arbete. Socionom- och psykologutbildningen är till överväldigande del psykodynamiskt influerad. Detta avspeglar sig alldeles särskilt i tvångsomhändertaganden av barn. En svensk sociolog (Hessle) har jämfört Sverige med Japan och konstaterat att medan man i Sverige huvudsakligen baserar omhändertaganden på subjektiva (läs: psykodynamiska) grunder så är förhållandet i Japan det motsatta. Där är följaktligen också antalet omhändertagna barn sex gånger färre än i Sverige.


Domstolen: Om konkret bevisning föreligger måste barnets passiva bästa skyddas. Hellre fälla, dvs. rädda (= omhänderta) barnet, än fria dvs. låta barnet stanna hos sina föräldrar.

Ett övervägande i domstol om LVU innebär i sig att skyddsaspekten (dvs det passiva barnets bästa) skall bedömas. Misstanke föreligger alltså redan om att barnet behöver skydd i sin hemmiljö. För att, vid oklara eller svagt underbyggda fall, undvika att barnet trots allt far illa i sitt hem verkar myndigheter och domstolar se det som säkrast att omhänderta det i alla fall. De sociala myndigheterna överlåter därmed ansvaret till domstolen som i sin tur avbördar sig det genom hänvisning till lagtext, förarbeten och barnets säkerhet. Tyvärr blir inte lagstiftaren, som har det yttersta ansvaret, konfronterad.


Europadomstolen granskar ej LVU pga "den nationella marginalen".

Kriterierna som ligger till grund för svenska tvångsomhändertaganden har aldrig prövats i t.ex. Europadomstolen eftersom konventionstexten möjliggör långtgående nationella tolkningar inom ramen för inhemsk lagstiftning. Kommissionen och domstolen brukar uttrycka det som att ingenting framkommit som skulle tala mot att lagstiftningens och åtgärdernas syfte varit att skydda barnet.

Ingen eller ringa hänsyn tas till släktskap

Socialtjänsten behöver inte beakta släktingars omdömen eller åsikter i frågor om barns vårdnad och liv. En av hörnstenarna i socialstatens ideologi är i stället sprängning av släktband för att individen skall kunna frigöras från förtryck. Den moderna potentiella förtryckaren enligt socialstatsideologi är föräldrar och män. Föräldrar förtrycker barn och män förtrycker kvinnor, särskilt i heterosexuella relationer. Därför anses dessa potentiella övergreppsmänniskor som lovligt byte för lagstiftarens skarpa skott. Starka och för staten konkurrerande bindningar människor emellan kan sålunda elimineras samtidigt som individerna görs mer beroende av staten än av varandra. Statsideologin handlar alltså om att förstora statens marknadsandelar på bekostnad av intima band mellan medborgarna (vanligen släktband men även band mellan partner av olika kön d.v.s. den vuxna stommen i kärnfamiljen). Att intimiteten mellan familjemedlemmar i Sverige successivt minskat i modernismens spår och alldeles särskilt under de senaste decennierna, ligger i linje med den vilsenhet många ungdomar upplever i dagens Sverige.


Folk bygger på etnicitet som i sin tur grundar sig på stam och släkt.

Man kunde säga att svenska staten utfört ett planerat och systematiskt folkmord på sina egna medborgare genom ett ideologiskt motiverat, lättsinnigt förhållningssätt till biologiskt släktskap. Gen, första delen i ordet genocid, stod i urgammal indoeuropeiska för biologiskt (re)producerat släktskap (jmf engelskans kin och svenskans kön som bägge härstammar från gen). Hur många släktlösa individer finns det i dagens Sverige? Ingen vet, allra minst Socialstyrelsen. Men även de som tror sig ha släktskapet i behåll kan ha råkat ut för en intellektuell hägring bestående av uttunnade och egentligen till intet förpliktande släktrelationer.


Barn utgör det viktigaste marknadsintresset för Socialstaten, Sveriges i särklass största företag. Socialstaten har monopolställning och närmast obegränsad tillgång på kapital samt agerar utan konkurrenter eller krav på resultat.

Tvångsomhändertagandena i sig kostar uppskattningsvis (det finns inga säkra siffror tillgängliga och Socialstyrelsen ser det inte heller som angeläget att vi skall känna till det) 20-30 miljarder (jmf. miltärbudgeten på ca 40 miljarder) men, skadeeffekterna inräknade, förmodligen mångdubbelt mer. De verkligt stora pengarna ligger dock i den makt till "frivilliga" insatser och resurser som staten, tack vare blotta förekomsten av LVU:s totala maktrekvisit har tillgång till. I skuggan av LVU kan hela socialbyråkratin försvaras och expandera inom område efter område med särskild förkärlek till de omyndiga, dvs barnen. Barn fungerar i själva verket alltså som täckmantel för tillgång till skattemedel. När du nästa gång hör om problem bland barn- och ungdomar som man säger sig kunna lösa genom att socialbyråkratin tilldelas större resurser, kan problemen i själva verket vara det omvända, d.v.s. bero på att verksamheten redan erhållit för stora resurser.


Sammanfattning

Till skillnad från många andra som kritiserat tvångsomhändertagande av barn anser jag alltså inte att huvudproblemet är de fysiska personer (socialarbetare m.fl.) som råkar befinna sig i systemet utan de juridiska arrangemang som sammantaget upprätthåller detsamma. Systemet är en direkt invit till antagonism mellan klient/medborgare och socialarbetare/myndighet. Föräldrar har ibland även svårt att till fullo inse betydelsen av den juridiska skyddsaspekten och synen på barnet som en ensam individ och socialarbetaren förstår/inser inte alltid relevansen av barnets släktband via föräldrarna samt hur barnets möjlighet att odla dessa avgör släktskapets framtida betydelse för barnet som vuxet och dess eventuella barn. Lagstiftarens syn på barnet som en ensam individ som måste skyddas mot sitt ursprung kolliderar med föräldrarnas syn på sig själva som anklagade för att ha gjort barnet illa. Denna kollision är dock i grunden ideologiskt medveten hos lagstiftaren (dvs. de krafter inom lagstiftningsarbetet som förmår driva igenom just dessa aspekter). Lagstiftarens önskemål, oavsett hur irrationella, förädlas i Sverige av lagtekniskt mycket kompetenta jurister vilket medför att lagtexten/förarbetena till LVU utgör en logisk och tekniskt högkvalitativ lagprodukt som dessvärre härbärgerar ett otäckt arv från det förgångna. Till detta kommer politikern vars främsta levebröd är just statens existens och som, oavsett partifärg, aldrig kan ifrågasätta åtgärder rubricerade "för barnens bästa" utan att göra harakiri. Lagstiftning under kategorin "för barns och kvinnors bästa" påminner alltså något om fästingens hullingförsedda mandibel, lätt att få igenom och omöjlig att få bort. Den är dessutom alienerande till sin natur eftersom den understryker det individuella på bekostnad av det socialaltruistiska som främst återfinns inom biologiskt släktskap.

Artikel skriven av: Peter Klevius, Fil. Kand, Antropolog

Relaterade länkar:

dominicjohansson.blogspot.com