Har ni någon gång personligen upplevt en större händelse och sedan följt rapporteringen av samma händelse i media? Inte sällan blir man chockerad över hur dåligt tidnings- eller TV-storyn stämmer överens med verkligheten. När det gäller rapporteringen kring Greklandskrisen är denna företeelse snarare regel än undantag. Nedanför har jag sammanställt ett axplock av dramatiska händelser som rapporterats i både grekisk och internationell media de senaste åren:

6 december 2008: Femtonårig skolelev skjuten av polisman i Exarcheia.

5 maj 2010: Demonstrationståg urartade. Bank attackerad med bensinbomber. Banklokalen utbränd och tre omkomna.

12 februari 2012: Upplopp i protest mot åtstramningar. Flera byggnader utbrända i centrala Aten.

25 Februari 2012: Tidsinställd bomb i Atens Tunnelbana.

Rapporteringen är oftast fragmentarisk och begränsad till en mekanistisk redogörelse av händelseförloppet utan någon utförligare beskrivning av omständigheterna kring händelsen eller undersökning av eventuella samband med andra händelser. Vad gäller Greklandskrisen brukar man utan vidare slå fast att en viss demonstration urartade eller att våldsamma medborgare som motsätter sig åtstramningspolitiken låg bakom en viss destruktiv händelse.

Ett pedagogiskt exempel är demonstrationståget som ”urartade” utanför Marfin Egnatia Bank i centrala Aten den 5 maj 2010. Media har enstämmigt rapporterat hur våldsamma element i demonstationståget började kasta brandbomber mot banken som fattade eld, varpå tre oskyldiga människor omkom. På så vis knöt man effektivt an den tragiska händelsen till demonstrationen och trojkans motståndare. Vittnesuppgifter från platsen ger emellertid en väldigt annorlunda bild. Enligt dessa var det ett antal svartklädda maskerade män som plötsligt dök upp och utförde attacken med militärisk precision, för att sedan försvinna lika fort som de anlänt.

Hos mig ringer då en liten klocka och påminner om Göteborgskravallerna i Sverige år 2001. George Bush hade kommit på besök och många svenskar ville visa sitt avståndstagande till USA:s utrikespolitik. Mitt bland fredliga demonstrationer dök polisens svartklädda och maskerade antagonister upp och började våldföra sig på staden och polisen. Det blev omfattande kravaller och en demonstrant blev skjuten i buken. Fokus flyttades omedelbart från demonstrationernas budskap till upploppen och destruktionen.

Utan vare sig journalistisk skolning eller detektivutbildning tycker jag mig skönja ett mönster här. Var det än demonstreras mot mäktiga länders eller stora internationella organisationers förehavanden så dyker dessa mystiska, maskerade män upp och förflyttar uppmärksamheten från kärnfrågor till meningslös destruktion och våld. Märkligt att så kallade grävande journalister och reportrar från DN och SVT inte uppmärksammar detta extraordinära fenomen. Var kommer dessa människor ifrån? Vilka är de och vad sysslar de med annars? Poff! Likt fenomenet ”självmordsbombare” så fanns de plötsligt bara där när globaliseringspolitiken rullades ut i rampljuset. Helt naturligt tycks politiker och gammelmedia tycka.

Vi skulle kunna fortsätta studera ytterligare vittnesmål om hur bråkmakarna i Grekland uppenbarligen är synkroniserade med polisen och kommunicerar sinsemellan. Eller varför inte hur grekiska poliser ibland själva agerar bråkmakare, när anarkisterna är på semester. Dokumentationen av dessa företeelser är emellertid relativt begränsad och officiella utredningar är ofta hemligstämplade. Det lagstadgade hemlighetsmakeriet är emellertid tidsbegränsat så vi kanske gör bäst i att avvakta några år. Låt oss istället titta i backspegeln – har historien något att berätta?

Ja, vi behöver inte gå längre tillbaka än den grekiska militärdiktaturen, 1967-74. Hur blev den till egentligen? Jo, på den tiden fanns det en motsvarighet till dagens islamistiska terrorister och anarkister – nämligen röda kommunister som kunde ligga och lura under sängen eller kanske bakom en buske. Den allmäna skrämselpropagandan var lika omfattande då som idag. Tidigare hemligstämplade dokument tyder på att CIA och NATO bedrev antikommunistiska operationer i Medelhavsområdet efter andra världskriget. Dessa gick under kodnamnet Gladio (latin för dubbeleggat svärd) och hade precis som namnet antyder mer än ett syfte. Under 60-, 70- och 80-talet åstadkom CIA och NATO bland annat terrorism i Italien, två statskupper i Turkiet, en samvetslös militärdiktatur i Grekland och tudelningen av Cypern. Nutidens till synes svårbegripliga händelser i Grekland får en att undra om kanske Gladio väckts till liv igen?

Även nutidshistoria kan för många kännas avlägsen och ovidkommande. Vi tar istället några baklängessteg och betraktar fenomenet ”internationell anarkism” utifrån ett större perspektiv. Vem/vilka gynnas egentligen av att demonstrationstågen förstörs och städer förvandlas till krigszoner? Gynnas vi vanliga medborgare som vill utöva våra demokratiska rättigheter och strävar efter fred, frihet och harmoni? Knappast. Gynnas globalisterna som strävar efter maktcentralisering och fråntagandet av våra mänskliga rättigheter. Ja, självklart.

För Bush var ju kravallerna i Göteborg väldigt lägliga, inte sant? Lika lägliga är kravallerna i Grekland för de internationella krafter som lurkar bakom krisens ridåer. Tänk om majoriteten av världens folk skulle ta parti för grekerna och börja undersöka vad som egentligen ligger bakom krisen. Tänk om de skulle upptäcka att Grekland som nation, resten av världens länder och de själva som individer lever på lånade pengar som bankerna skapar ur tomma intet – mot ränta. Tänk om de upptäckte att stödpaketen går direkt till bankerna och därmed aldrig kan lyfta Grekland ur krisen. Dessa samvetslösa förövare darrar vid blotta tanken på detta. Deras maktimperium är ett korthus som bygger på vår ignorans – vaknar vi upp ur törnrosasömnen, informerar oss om situationen och agerar förnuftigt så kan vi tillsammans bygga något betydligt bättre. En ekonomi som gör oss människor rättvisa!

Av: Robin Nilsson

Källal:http://www.libertysilver.se