Till zpz, som enligt egen utsago sitter inne med grundläggande ekonomiska kunskaper.

BANKSTERVÄLDET

Genom att skapa och styra tillgången på pengar har de så kallade penningväxlarna behållit makten över regeringar och människor under årtusenden.

Det fanns en tid, då det nästan var en förolämpning att fråga någon vem han arbetade åt, då det antydde att vederbörande vore inkompetent, oduglig att förtjäna sitt levebröd på att arbeta åt sig själv. Men nu för tiden är förmögenhet (nettoförmögenhet) ingalunda något som allmänt förekommer i vårt samhälle, som det i stor utsträckning var fram till den stora depressionen på 1930-talet. I stället är det vanliga förhållandet att människor är skuldsatta och fullständigt beroende av en torftig lön och andras godtycke.

AMERIKAS FEDERAL RESERVE

Att åtnjuta frihet betyder ofta att man äger sådana materiella föremål som livsmedel, kläder, bostad, böcker, verktyg, vapen, fordon och så vidare. Eftersom det krävs en viss förmögenhet för att kunna äga dessa ting och därvid dessutom välja en bättre kvalitet, måste vi medge att vårt tillstånd allmänt sett präglas av tilltagande beroende och inskränkningar av vår frihet.
Sedan 1900-talets början har skuldsättningen i världen ökat oerhört, samtidigt som enskilda människors och staters frihet att sköta sina egna affärer har avtagit. Att ett allmänt välstånd åter kommer oss till del är därför väsentligt för oss, om vi skall återfå friheten och sedan behålla den.
Varför är vi skuldsatta upp över öronen? Varför kan politikerna inte bringa ned skulderna? Varför sitter många människor, i familjerna ofta båda föräldrarna, fast i dåligt avlönade arbeten utan framtidsutsikter och tvingas att klara sig på ständigt mindre? Vad har vår ekonomi och livsstil för framtid? Rusar vi huvudstupa emot en ekonomisk krasch av aldrig förut skådad omfattning?
Larry Bates var i elva år styrelseordförande för en bank. Som ledamot av delstaten Tennessees representanthus har han suttit ordförande för bank- och näringslivsutskottet. Han har också varit professor i ekonomi och är författare till en bästsäljare, The New Economic Disorder (Den nya ekonomiska oredan). Han har detta att säga om USAs framtidsutsikter:
Jag kan säga er rent ut att det kommer att bli en krasch av en omfattning, som aldrig förut skådats i detta land. Den största chocken under den närmaste tioårsperioden blir att fler människor kommer att förlora mer pengar än någonsin förut i historien, och den näst största chocken blir de oerhörda mängder pengar en förhållandevis liten grupp människor samtidigt kommer att tjäna. Det är ju så att i tider av ekonomiska omvälvningar, i tider av ekonomisk kris, förstöres inte välståndet - det endast övergår i andras händer.
Charles Collins är en advokat och bankir, som också har varit presidentkandidat. Han anser att det amerikanska folket aldrig kommer att ta sig ur skuldfällan, eftersom amerikanska centralbanken, Federal Reserve ("Fed") kontrollerar alla pengar i USA. Collins säger:
Detta upprätthålls hela tiden av Federal Reserve, som tvingar oss att låna pengar av sig och betala ränta och ränta på ränta. Som det nu pågår, kan vi aldrig göra oss skuldfria.
Ekonomen Henry Pasquet är en erfaren lärare i ekonomi. År 1995 uttalade han att slutet nalkas för den amerikanska ekonomin:
Nej, inte när skulden ökar med i runda tal en miljard dollars om dagen. Det kan bara inte fortsätta så bär. Vi hade mindre än I biljon (1 tusen miljarder) dollars i statsskuld år 1980; nu är det 5 biljoner - fem gånger mer på femton år. Man behöver inte vara geni för att inse att detta inte kan fortgå.
Problemet är att USA har ett av de värsta penningsystem som någonsin uttänkts: en centralbank, som fungerar oberoende av regeringen, en centralbank, som tillsammans med andra privatbanker skapar alla USAs pengar med en samtidig räntebärande skuld. Detta förklarar varför amerikanska folket aldrig kan bli skuldfritt. Och det är därför som en djup depression med all säkerhet blir verklighet för de flesta amerikanska medborgare, antingen den kommer plötsligt i en våldsam ekonomisk krasch eller gradvis genom fortgående, oavlåtlig inflation. Fed framkallar den för att berika sina privata aktieägare - liksom den avsiktligt framkallade den stora depressionen på 1930-talet.
Federal Reserve har sitt säte i Washington, D.C. Den har en mycket pampig adress, Constitution Avenue, mitt emot Lincoln Memorial. Men är den federal? Hör den verkligen till Förenta staternas regering?
Vi skall nu visa dig att det inte finns något federalt med federal reserve - och inga reserver heller för den delen. Namnet är ett bedrägeri, som man tänkte ut innan man år 1913 stiftade lagen om federal reserve, ett namn som skulle få amerikanerna att tro att Amerikas nya bank verkade för det allmänna bästa.
Sanningen är att Fed är en privat (eller i bästa fall halvoffentlig) bank, som ägs av privata banker, vilka är aktieägarna, och drivs i dessas privata vinstintresse.
Som ekonomen Henry Pasquet anmärkte:
Det är alldeles riktigt: Fed är ett privatägt, vinstdrivande företag, som saknar reserver - åtminstone reserver för täckning av Federal Reserves sedlar, som är vår allmänt använda valuta.
Lagen om Federal Reserve drevs igenom på ett noga förberett sammanträde för kongressens konferensutskott, utsatt att klaras av på de tre timmarna mellan klockan halv två och halv fem på morgonen, när de flesta ledamöterna sov, måndagen den 22 december 1913. Under detta sammanträde skall alltifrån 20 till 40 väsentliga avvikelser mellan senatens och representanthusets versioner ha behandlats, alltså beskrivits, begrundats, dryftats, sammanjämkats och slutligen antagits med omröstning. Det betyder med den otroliga farten av fyra och en halv till nio minuters behandling av varje enskild fråga, och vid denna tid på dygnet.
Redan klockan halv fem lämnade utskottet ett färdigt protokoll till tryckeriet. Senator Bristow från Kansas, som var republikanerans ledare i senaten, yttrade till kongressens protokoll att konferensutskottet hade sammanträtt utan att underrätta republikanerna och att detta parti inte hade haft några ledamöter närvarande och alltså inte fått tillfälle att vare sig läsa eller underteckna utskottets protokoll. Konferensprotokollet läses vanligen upp i senaten. Republikanerna fick inte ens se protokollet. Flera senatorer yttrade i senaten att de inte hade fått veta något om lagförslagets innehåll.
Klockan 18:02 den 23 december, när många ledamöter redan lämnat kongressen för att resa hem över julen, samma dag som lagförslaget med all hast drevs igenom representanthuset och senaten, undertecknade president Woodrow Wilson lagen om Federal Reserve.
Genom denna lag flyttades kontrollen över Förenta staternas penningtillförsel från kongressen till en elit av privata bankirer. Det förvånar inte att en lag. som beviljar ett fåtal storbankirer ett privat penningmonopol, antogs på ett så förvänt sätt.


--------------------------------------------------------------------------------
Amerikas Federal Reserve blev laglig under kuppliknande omständigheter
--------------------------------------------------------------------------------


Som professor Antony C. Sutton anmärkt:
Federal Reserve System är ett lagligt privat monopol på penningtillförsel, vilket drivs till förmån för ett fåtal under förevändning av att skydda och främja det allmänna bästa.
Om någon undrar huruvida Federal Reserve är en federal myndighet i USA eller ej, kan han slå upp den i någon del av amerikanska telefonkatalogen. Då finner han att Fed inte står på någon av de blå sidorna för de federala myndigheterna. Den står med rätta upptagen på en av de vita sidorna tillsammans med andra privata företag, och där står också Federal Express, som är ett annat privat bolag. Ännu tydligare är att amerikanska domstolar har avgjort att Fed är ett privat bolag av ett särskilt slag.
Låt oss ta en titt på Feds aktieägare. Enligt forskaren Eric Samuelson hade Federal Reserve Bank of New York i november 1997 19 752 655 aktier utestående, varav majoriteten ägs av två banker: Chase Manhattan Bank (numera sammanslagen med Chemical Bank) med 6 389 445 aktier eller 32.35 procent och Citibank, NA med 4 051851 aktier eller 20.51 procent. Tillsammans äger dessa båda banker 10 441295 aktier eller 52.86 procent - vilket är majoritetskontroll. Denna New-York-filial behärskar fullständigt de andra 11 filialerna genom aktieägande, kontroll och inflytande, och den har ensam ständig rösträtt i Federal Open Marker Committee och sköter all obligationshandel på den öppna marknaden.
Majoritetsägande är ett entydigt bevis på effektiv kontroll, men ett sådant ägande är inte nödvändigt för kontrollen - denna utövas ofta i vanliga företag med så små poster som 25 procent och rentav två procent, om de övriga ägarna har ännu mindre poster.
En av de mest frispråkiga kritikerna av Fed i kongressen var Louis T. McFadden, ordförande för representanthusets bank- -och valutautskott under depressionsåren på 1930-talet. År 1932 sade han:
Vi har här i landet en av de mest korrupta sammanslutningar världen någonsin skådat. Jag syftar på Federal Reserves styrelse. Denna onda inrättning har utarmat... Förenta staternas folk... och har praktiskt taget drivit vår regering i konkurs. Detta har den gjort genom... korrupta förfaranden av de giriga gamar som kontrollerar den.
Senator Barry Goldwater kritiserade ofta Fed:
De flesta amerikaner har ingen egentlig insikt om bur de internationella penningutlånarna arbetar.. Federal Reserves räkenskaper har aldrig granskats. Den verkar utom kongressens kontroll och... manipulerar Förenta staternas pengar.
Det man måste förstå är att från den dag konstitutionen antogs till den dag i dag är har de individer som gör vinster på privatägda centralbanker som Fed - penningväxlarna som president Madison kallade dem - ständigt kämpat för att skaffa sig kontroll över rätten att utge Amerikas pengar.
Varför är det då så viktigt vilka som ger ut pengarna? Tänk på pengar som endast en vara bland de andra. Om man äger monopol på en vara, som alla behöver, alla vill ha och ingen har nog av, så har man därmed många möjligheter att göra sig väldiga vinster och därtill att utöva ett oerhört politiskt inflytande. Det är detta som kampen handlar om.
Under Förenta staternas hela historia har makten över pengarna flyttats fram och tillbaka mellan kongressen och något slags privatägd centralbank. Amerikanska folket hade redan fyra gånger lyckats mota bort privatägda centralbanker, men förlorade därefter kampen mot den femte privatägda centralbanken. Detta skedde under en tid då nationen var svag och splittrad: inbördeskriget.
Förenta staternas grundarfäder visste farorna med en privatägd centralbank. De hade ju sett hur den privatägda brittiska centralbanken, Bank of England, hade drivit upp den brittiska statsskulden till sådana höjder att parlamentet tvingats lägga olidliga skatter på kolonierna i Amerika. Benjamin Franklin hävdade rentav att detta var den verkliga orsaken till den amerikanska revolutionen.
De flesta av grundarfäderna insåg de möjliga farorna med bankväsendet och fruktade bankirernas anhopning av rikedom och makt.
Så uttryckte Thomas Jefferson saken:
Jag anser uppriktigt att bankinrättningar är farligare för våra friheter än stående armeer. De bar redan framavlat en penningadel, som har satt sig över regeringen. Rätten att utge penningar bör fråntagas bankerna och återges till folket som den rätteligen tillhör.
Jeffersons kärnfulla yttrande anger i själva verket lösningen på de flesta av våra ekonomiska problem idag.
James Madison, den huvudsaklige upphovsmannen till författningen, höll med. Intressant är att han kallade dem som stod bakom planen på en centralbank för "penningväxlarna". Madison klandrade starkt deras handlande:
Historien förtäljer att penningväxlarna har utnyttjat alla slags missbruk, stämplingar, bedrägerier och våldsmedel för att behålla sin makt över regeringar genom makten över penningen och dess utgivande.
Kampen om vilka som skall få utge amerikanska folkets pengar har varit ett grundtema genom Förenta staternas hela historia. Man har utkämpat krig för denna sak. Man har framkallat depressioner för att erhålla denna makt. Och ändå har man efter första världskriget endast sällan nämnt denna kamp i historieböcker och tidningar.




--------------------------------------------------------------------------------
Att styra den allmänna opinionen är lätt, om man äger alla större massmedier
--------------------------------------------------------------------------------


Mediernas delaktighet

Inför första världskriget hade penningväxlarna med sin allt behärskande rikedom gripit makten över det mesta av pressen i Förenta staterna. Vid en utfrågning år 1912 i senatens utskott rörande privilegier och val framlades för utskottet ett brev, som skrivits av ledamoten av representanthuset Joseph Sibley. Sibley var Rockefellers agent i kongressen, och brevet var ställt till John D. Archbold, en anställd i Rockefellers bolag Standard Oil. I brevet stod bland annat:
Det behövs en effektiv litteraturbyrå, inte för en dag eller en kris, utan en ständig, sund kontroll av Associated Press [en telegrambyrå, ö.a.] och andra dylika vägar. Det kommer att kosta pengar, men det blir billigast i längden.
John Swinton, som länge var redaktionschef på New York Times och av sina kolleger hyllades som den ledande i yrkes-kåren, ombads år 1953 att hålla ett skåltal vid New York Press Club. Hans yttrade då följande:
Det finns inget som kan kallas en fri press i Amerika, annat än den i småstäder på landsbygden. Ni vet det och jag vet det. Inte en enda av er vågar uttala sin ärliga mening. Om ni uttalade den, vet ni på förhand att den aldrig skulle tryckas.
Man betalar mig hundrafemtio dollars i veckan för att jag skall hålla min ärliga mening borta från den tidning jag skriver åt. Också ni får liknande löner för liknande tjänster. Om jag tillät att en enda upplaga av min tidning innehöll en ärlig mening, skulle jag - liksom Othello - bli av med mitt arbete på mindre än ett dygn. Den människa, som vore så dum att bon skrev sin ärliga mening, skulle snart hamna på gatan och få söka sig efter något annat att göra.
Det är New-York-journalistens plikt att ljuga, att förvränga, att smutskasta, att fjäska inför Mammon, och att förråda sitt land och sitt folk för sitt dagliga bröd - eller, vilket är sak samma, sin lön.
Vi är redskap och lakejer åt de rika bakom kulisserna. Vi är nickedockor. Dessa män drar i trådarna, och vi dansar. Vår tid, våra förmågor, våra liv, vår duglighet är helt och hållet dessa mäns egendom. Vi är intellektuella horor.
(Anfört av T. St John Gaffney i Breaking the Silence, s. 4.)
Detta sades om den amerikanska pressen år 1953. Detsamma gäller de amerikanska massmedierna av idag. Man grep makten över pressen och senare över etermedierna (radio och teve) i noga planlagda steg, så att vi har den nuvarande situationen, där alla större massmedier och de viktigaste telegrambyråerna, som är upphovet till de flesta nyheter, styres av penningväxlarna.
Ledamoten av representanthuset Callaway berörde år 1917 en del av denna makt över pressen (finns upptecknat i Congressional Record, vol. 54, 9 februari 1917, s. 2947):
I mars år 1915 samlade J. P. Morgans intressen, stål-, varvs- och krutintressena och deras underlydande organisationer, 12 män högt uppe i tidningsvärlden och anställde dem att välja ut de mest inflytelserika tidningarna i Förenta stat-erna och ett tillräckligt antal av dessa för att allmänt styra dags-pressens politiska inriktning..
De fann att det var nödvändigt att köpa makten över endast 25 av de största tidningarna... Man gjorde en överenskommelse; man köpte tidningarnas politiska inriktning och avsåg att betala för detta per månad; en chefredaktör sattes på varje tidning att rätt övervaka och redigera informationen i frågor som rör beredskap, militarism, finanspolitik och annat av nationell och internationell natur som ansågs särskilt viktigt för köparnas intressen.
För endast några år sedan var tre fjärdedelar av majoritetsaktieägarna av de stora amerikanska tevebolagen ABC, CBS, NBC och CNN banker - såsom Chase Manhattan Corp., Citibank, Morgan Guaranty Trust och Bank of America. Tio sådana bolag kontrollerade 59 tidskrifter (däribland Time och Newsweek), 58 dagstidningar (däribland New York Times, Washington Post och Wall Street journal) och allehanda filmbolag, vilket i praktiken ger bankerna på Wall Street ett totalt ägande av massmedierna med få undantag (såsom Disneys köp av ABC).
Endast 50 städer i USA har nu fler än en dagstidning, och om de är flera, ägs de ofta av samma bolagsgrupp. Endast omkring 25 procent av nationens 1500 dagstidningar har oberoende ägare. Denna koncentration har snabbt ökat på senare år, och ägandeförhållandena är nu nästan monopoliserade, vilket avspeglar samma makt som beskrivits ovan. Givetvis lägger man ned mycken möda på att lura allmänheten med skenet av konkurrens genom att hålla sig med olika utseenden på pressalstren, olika ansikten i teverutan och andra oväsentligheter, varmed man ger sken av en mångfald och objektivitet som inte finns, just på grund av bankernas enhetliga ägande och makt över redaktionerna. Detta förklarar också varför bankirernas makt över nationen totalt mörkläggs i nyhetsrapportering och "undersökande" journalistik.
Likväl har kampen om makten över att utge Förenta staternas pengar rasat genom nationens hela historia. Denna makt har faktiskt flyttats fram och tillbaka mellan folket och bankerna icke mindre än åtta gånger sedan år 1694 i fem övergångstider, som träffande kan kallas "bankkrigen" eller riktigare "krigen mellan centralbanken och det amerikanska folket". Detta faktum har nu under tre generationer undanhållits allmänheten, dolts bakom den dimridå som Feds hejarklack lagt ut i massmedierna.
Så länge vi fortsätter att tala om "underskott" och "regeringens utgifter" och inte talar om vilka de är som skapar våra pengar och styr hur mycket pengar vi skall få ha, är det bara en tom lek, ett fullständigt och ytterligt bedrägeri. Det hjälper inte, ens om man gör ett järnhårt tillägg till författningen med ett obligatoriskt krav på en balanserad budget. Situationen kommer bara att försämras, tills det amerikanska folket sätter yxan till roten av problemet.
Våra ledare och politiker, de få som inte tillhör problemet, behöver förstå vad som sker och hur det sker, liksom vilka lösningar som finns. Regeringen måste återtaga makten att utge våra pengar utan skuldsättning.
Att folket skall utge sina egna skuldfria pengar är ingen ny lösning. Det är samma lösning, som framlagts många gånger vid olika tider i Förenta staternas historia av män som Benjamin Franklin, Thomas Jefferson, Andrew Jackson, Martin van Buren, Abraham Lincoln, William Jennings Bryan, Henry Ford, Thomas Edison, därtill många ledamöter av kongressen och ekonomer.
Federal Reserve är visserligen numera en av de två mäktigaste centralbankerna i världen, men den var inte först. Var uppstod då denna tanke? För att verkligen förstå problemets storlek måste vi börja i Gamla världen.


--------------------------------------------------------------------------------

Vissa grupper har alltid vetat hur man styr världen: med makten över pengarna
--------------------------------------------------------------------------------


PENNINGVÄXLARNA I JERUSALEM

Vilka är då dessa penningväxlare, som James Madison talade om? Bibeln omtalar för oss att för 2000 år sedan drev Jesus två gånger ut penningväxlarna ur templet i Jerusalem. Förutom då tempelväktarna slogs till marken i Getsemane örtagård var detta de enda tillfällen då Jesus använde fysiskt våld. Vad sysslade då penningväxlarna med i templet?
När judarna kom till Jerusalem för att betala sin tempelskatt, kunde de betala endast med ett särskilt mynt, helgedo-mens halvsikel. Denna var präglad av c:a 8 g lödigt silver. Den var det enda mynt vid denna tid, som var av lödigt silver, hade säker vikt och saknade bild av den hedniske kejsaren. Därför var halvsikeln för judarna det enda mynt, som var välbehagligt för Gud. Men detta mynt fanns inte i stora mängder. Penningväxlarna hade slagit under sig marknaden för det, varpå de hade höjt priset på det - som sker med alla monopoliserade varor - så högt som marknaden kunde tåla.
Med andra ord gjorde sig penningväxlarna oskäliga vinster, därför att de ägde ett penningmonopol. Judarna var tvungna att betala vad penningväxlarna krävde. För Jesus betydde denna orättvisa ett helgerån mot Guds hus.
PENNINGVÄXLING I ROMERSKA RIKET

Penningväxlingens bedrägeri började dock inte vid Jesu tid. Två hundra år före Kristus hade Rom ont av sina egna penningväxlare.
Två folktribuner (folktribunerna var offentliga, okränkbara ämbetsmän, som hade till uppgift att skydda de fattiga för de rikas övergrepp. Red:s anm.), bröderna Tiberius och Gaius Gracchus, hade försökt att minska penningväxlarnas makt genom att reformera lagarna mot ocker och begränsa det lagliga jordägandet till 500 tunnland. Båda dödades. År 48 f. Kr. berövade Julius Caesar penningväxlarna rätten att prägla mynt och lät själv prägla mynt för det allmänna bästa. Med denna nya, rikliga tillgång på pengar kunde han uppföra många offentliga byggnader. Genom att göra pengar mer tillgängliga vann Caesar de vanliga människornas kärlek. Men penningväxlarna hatade honom. Vissa anser att detta var en viktig orsak till mordet på Caesar.
En sak är säker: strax efter mordet på Caesar blev det slut med den rikliga tillgången på pengar i Rom. Skatterna sköt i höjden, korruptionen bredde ut sig. Till sist minskades tillgången på pengar med 90 procent. Till följd därav förlorade de flesta människor sin jord och sina hem - alldeles som har hänt och som kommer att hända igen i Amerika för de få som nu alltjämt äger sin jord och sina hem.
GULDSMEDERNA I DET MEDELTIDA ENGLAND

Kineserna var de första, som använde papperspengar. Dessa kallades "flygande pengar" och var ett slags postremissväxlar. Detta skedde under Tang-dynastin, åren 618 till 907. Omkring år 1000 utgav kinesiska köpmän i Sichuan-provinsen papperspengar, som kallades jiao zi. På grund av bedrägeri övertog år 1024 kejsarna av Song-dynastin rätten att utge papperspengar. Därmed började den första statliga sedelutgivningen.
Ungefär samtidigt var penningväxlarna - de som växlar, skapar och manipulerar mängden pengar - aktiva i det medeltida England. De var faktiskt så aktiva att de i samarbete med varandra kunde manipulera Englands ekonomi. De var egentligen inga bankirer. Penningväxlarna var i allmänhet guldsmeder. De blev de första bankirerna, eftersom de tog emot folks guld till förvar i sina "starka rum" eller skattvalv.
De första "sedlarna" i Västeuropa var endast kvitton på guld, som lämnats i deposition hos guldsmeden. Pappret i dessa "sedlar" kom från trasor. Därav visan:
Av trasor blir papper, av papper blir pengar, av pengar blir banker, av banker blir lån, av lån blir tiggare, av tiggare blir trasor.
Papperspengarna blev populära, eftersom de var behändiga och säkrare att bära på sig än mängder av tunga guld- och silvermynt. När man sedan gjorde större affärer, ville man ha det bekvämt och slippa onödiga besök hos guldsmeden. Därför lät man guldet ligga kvar och överlät i stället depositionskvittona, med en underskrift, till nya ägare.
Med tiden och för att underlätta handeln med kvittona började man ställa ut dessa på den namnlöse innehavaren. Nu kunde kvittona obegränsat överlåtas utan krav på den ursprunglige ägarens underskrift. Men därmed upplöstes bandet med någon som helst identifierbar gulddeposition.
Snart nog upptäckte guldsmederna att endast ett fåtal av dem som deponerat sitt guld eller köpt depositionskvitton någonsin besökte dem samtidigt för att fordra sitt guld. Guldsmederna började att bedraga med systemet. De började i all hemlighet låna ut en del av det guld de fått sig anförtrott och behålla den ränta de vann på denna utlåning. Sedan upptäckte guldsmederna att de kunde trycka mer pengar - alltså kvitton på gulddepositioner - än de hade guld för, och vanligen fanns det ingen som genomskådade detta. Därefter upptäckte de att de kunde låna ut dessa extra papperspengar och ta ränta på dem. Det var så det började - bruket att låna ut pengar långt utöver vad banken har täckning för. Detta var fullt klart bedrägeri, och lagstiftarna förklarade det ofta olagligt, när de väl lyckats genomskåda det.
Guldsmederna började med ett förhållandevis måttligt bedrägeri. De lånade ut i gulddepositionskvitton endast för två eller tre gånger den mängd guld de faktiskt hade i sina valv. Men tillförsikten växte snart med girigheten, så att de lånade ut fyra, fem och rentav tio gånger mer i depositionskvitton än de hade guld i förvar.
Om de till exempel hade 1000 pund guld i deposition, kunde de låna ut omkring 10 000 pund i papperspengar och kräva ränta på dessa pengar, och ingen skulle uppdaga bedrägeriet. På detta sätt kunde guldsmederna med tiden samla allt större rikedomar och använda dessa för att samla ännu mera guld och så vidare.
Det är detta missbruk av förtroende, ett bedrägeri som godtagits som normalt förfarande, som urartat i nutidens bankväsen. Det är alltjämt ett bedrägeri, parat med en orätt och orimlig överlåtelse av en rättmätig statsfunktion - tillhandahållandet av pengar - till privata banker.
Detta förfarande, att låna ut mer pengar än som täcks av reserverna, kommer till uttryck i ordet "täckningsgrad", det vill säga bankerna har bara till en mindre grad täckning för vad de lånar ut. Om alla kontoinnehavare samtidigt kom och begärde att få ut sina innestående medel, skulle banken gå omkull innan ens tre procent av dessa hade betalats ut. Detta förklarar varför bankirer lever i ständig rädsla för att det skall uppstå en "bankpanik". Detta är den djupast liggande orsaken till den inneboende instabiliteten i bankväsendet, aktiemarknaderna och nationernas ekonomier.
Bankerna i Förenta staterna har tillåtelse att låna ut åtmins-tone tio gånger mer pengar än de faktiskt har. Det är därför de lever så gott på att ta ut exempelvis 8 procents ränta. Men det är egentligen inte 8 procents ränta de tar, när de lånar ut pengar; det är 80 procent. Det är därför som bankerna alltid har de största byggnaderna i staden. Varje bank är de facto ett privat sedeltryckeri (över 10 000 sådana i USA), som utger pengar i form av lån till mycket ringa kostnad för dem själva, nämligen den ränta de betalar sina insättare.
Liksom äldre tiders bankirer gav ut depositionskvitton för mer guld än de hade, lånar nutidens bankirer ut mer pengar än de har kontant. Detta gör de genom att bara skriva in siffror på en datorskärm och skapar så pengar ur tomma intet.
Låt oss ta ett nutida exempel. Fed köper obligationer för 10 000 $ på den öppna marknaden, vilket medför en insättning om 10 000 $ på obligationssäljarens bankkonto. Med kravet på 10 procents täckningsgrad behöver banken inte ha mer än 1000 $ i reserv och kan låna ut 9000 $. Dessa 9000 $ sätter lånaren vanligen in på samma bank eller någon annan bank, som då måste behålla 10 procent (900 $ i reserv) men kan låna ut de övriga 8100 $. Dessa 8100 $ sätts i sin tur in på andra banker, som måste behålla 10 procent (810 $) i reserv men sedan kan låna ut 7290 $ och så vidare. Om detta drivs till den teoretiska gränsen, kommer de ursprungliga 10 000 $ som skapats av Fed och som återinsatts i otaliga banker inom banksystemet att ha givit upphov (i ungefär 20 steg) till ytterligare 90 000 $ förutom de 10 000 $ i reserver.
Med andra ord multiplicerar banksystemet kollektivt de 10 000 $ som Fed skapat med faktorn 10. Men det är färre än en procent av dessa banker, som skapar över 75 procent av dessa pengar. Det är alltså ett mycket litet antal banker på Wall Street som skapar pengar som lån, hundratals miljarder dollars, tar ränta på dessa pengar och låter de övriga bankerna skapa småsmulorna. Men eftersom också småsmulorna betyder miljarder, så knotar sällan de små bankerna. Med få undantag stöder också de detta ruttna system.
På grund av flera undantag från kravet på 10 procents täckningsgrad multiplicerar banksystemet i själva verket Feds penningskapelse flerfaldigt mer än 10 gånger (till exempel kräver Fed endast tre procents reserver för insättningar under ungefär 50 miljoner $ och inga reserver alls på eurodollars och icke-personliga insättningar på längre tid).
För att återvända till guldsmederna... De upptäckte också att man kunde göra ytterligare vinster genom att "ro" ekonomin mellan lägen där tillgången på lånemedel är god och lägen där den är knapp. När de gjorde det lättare att låna pengar, ökade mängden pengar i omlopp. Det fanns då gott om pengar, och folk tog mer lån för att låta sina näringar växa. Men då kunde guldsmederna göra penningtillgången knappare, så att det blev svårare att låna.
Vad hände då? Detsamma som händer i dag. En viss del av människorna kunde inte betala igen sina lån och inte heller ta nya lån att betala de gamla med. Alltså gick de i konkurs och måste sälja sina tillgångar till guldsmederna på auktion för en spottstyver.
Detsamma pågår alltjämt idag, det är bara att vi nu kallar denna ständiga upp- och nedgång i ekonomin finanscykeln eller på aktiemarknaderna "korrigeringar".


--------------------------------------------------------------------------------

Pengar är idag oftast endast siffror i datorer och skapade ur tomma intet
--------------------------------------------------------------------------------


RÄKNESTAVAR

Kung Henrik I, son till Vilhelm Erövraren, uppsteg på Englands tron år 1100. Vid denna tid, långt innan tryckpressen uppfunnits, erlades skatter vanligen in natura, det vill säga i varor, ett system som byggde på uppskattning av vad jordarna avkastade, när de brukades av skattskyldiga livegna och lågadliga bönder. Vid sin bokföring av uppgifter om avkastningen använde skrivarna ett enkelt redskap: en stav försedd med skåror, vilken på latin kallades talea, vilket betyder "kvist" eller stav". Dessa stavar fungerade bättre än ett bedrägligt minne eller skåror på ladugårdsdörrar, något man ibland använde.
För att hindra att bönderna ändrade eller förfalskade stavarna klöv man dessa på längden, så att vardera halvan hade halva skårorna, varpå fögderi och bonden behöll var sin halva och senare kunde jämföra dem. Kung Henrik antog denna metod för skattebokföring i sitt rike.
Med tiden utvecklades och utvidgades räknestavarnas funktion. På Henrik II:s tid uppbars skatten två gånger om året. Den första uppbörden gjordes vid påsk och bekräftades genom att skattebetalaren fick en räknestav, som var försedd med skåror, vilka angav den delbetalning som erlagts. Även denna stav hade kluvits på längden, så att båda parter ägde kvitto på att betalningen var erlagd. De båda stavarna företeddes vid årets andra uppbörd, vid Mickelsmäss, då den kvarstående skatten skulle betalas.
Man behövde ingen välutvecklad fantasi för att tänka ut nästa steg: att kronan utgav räknestavar i förskott för att taga ut extra skatter i nödlägen eller finansiellt ansträngda förhållanden. Enskilda kunde då taga emot sådana stavar som betalning för varor de sålt, men då till högre pris, eller som mynt till underkurs och sedan själva använda dem senare, vid påsk eller Mickelsmäss, som skatteinbetalning. Sålunda fick räknestavarna delvis samma funktion som mynt: de tjänstgjorde som pengar vid skatteuppbörden.
Efter år 1694 utgav kronan "räknestavar" av papper som skuldebevis (alltså kronans skuld) i avvaktan på framtida skatteuppbörd. Dessa papper var lätta att sälja, vilket gjorde dessa pappersräknestavar fullt likvärdiga med de papperspengar, sedlar, som Bank of England började utge år 1694. År 1697 började räknestavar, sedlar och växlar att cirkulera fritt som olika slags pengar, som kunde växlas till varandra. Räknestavar av trä användes ända fram till år 1826. Otvivelaktigt fann man på sätt att låta också dem cirkulera till underkurs liksom räknestavarna av papper.
En särskild sorts räknestav var mycket värdefull. Den motsvarade värdet 25 000 pund. En av de ursprungliga aktieägarna i Bank of England köpte sina ursprungliga aktier med en sådan räknestav. Med andra ord köpte han andelar i världens rikaste och mäktigaste bolag med en trästav.
Det verkar parodiskt att Bank of England senare angrep räknestavsystemet, då det var pengar som utgivits utanför penningväxlarnas kontroll.
Men varför skulle folk godtaga trästavar som pengar? Det är en viktig fråga. Historien igenom har folk använt allt de ansåg värdefullt som pengar. Hemligheten består ju i att pengar är allt som man är överens om att kalla pengar. Hur är det med dagens sedlar? De är ju bara papperslappar.
Men här ligger knepet. På 1500-talet befallde kung Henrik VIII att räknestickorna skulle användas som bevis för skatt som erlagts till kronan. Detta medförde en efterfrågan på räknestavar, så att de med tiden sattes i omlopp och godtogs som pengar. Och de fungerade bra. I själva verket var det inget annat slags pengar som användes så länge i England.
Henrik VIII mildrade lagarna mot ocker, och penningväxlarna försatt inte tiden att åter göra sig gällande. De lät guld- och silvermynt flöda i ett par årtionden. Men när drottning Maria uppsteg på tronen och åter skärpte lagarna mot ocker, lät Penningväxlarna guldet och silvret hellre ligga i valven, varvid ekonomin rasade.
När drottning Elisabet I, Marias halvsyster, år 1558 uppsteg på tronen, var hon besluten att återtaga makten över Englands pengar. Hennes lösning bestod i att kronan gav ut guld- och silvermynt, så att penningväxlarna berövades kontrollen över penningflödet.


--------------------------------------------------------------------------------

Redan idag vill makteliten datorisera alla betalningar för att få total kontroll
--------------------------------------------------------------------------------


Kontrollen över pengarna var visserligen inte den enda orsaken till den engelska revolutionen år 1642; det var också religiösa motsättningar, som vållade inbördeskriget, men penningpolitiken spelade en viktig roll. Oliver Cromwell, som finansierades av Penningväxlarna, störtade slutligen kung Karl I (av huset Stuart), rensade parlamentet och lät avrätta kungen. Penningväxlarna kunde genast befästa sin finansmakt.
Resultatet för de följande femtio åren blev att Penningväxlarna drev in England i en rad kostsamma krig. Mitt i London tog de över ett par kvadratkilometer egendom, som kallas City. Idag är detta halvt suveräna område alltjämt ett av de två alltbehärskande finanscentra i världen (det andra ligger på Wall Street i New York). Det står inte under London-polisens makt utan har sin egen privata polisstyrka om 2000 man.
Misshälligheter med kungarna av huset Stuart ledde till att Penningväxlarna i England gick samman med dem i Nederländerna (som redan hade en centralbank, som penningväxlarna grundat år 1609) för att finansiera Vilhelm av Oranien och hans invasion, varmed de lagliga stuartarna störtades år 1688. England fick byta herre och konung: en illa omtyckt kung Jakob II mot en dold klick av penningväxlare, som bakom kulisserna drog i trådarna till tronrånaren kung Vilhelm III.
Detta symbiotiska förhållande mellan Penningväxlarna och brittiska högadeln består intill denna dag. Monarken har ingen verklig makt utan tjänstgör som ett nyttig galjonsfigur för Penningväxlarna, som styr City - som behärskas av bankhuset Rothschild.
I sin utgåva av den 20 juni 1934 anförde London-tidskriften New Britain ett förödande yttrande av den förre brittiske premiärministern David Lloyd George: "Storbritannien är slav under ett internationellt finansblock". Tidskriften citerade även dessa ord, som lord Bryce skrivit, "Demokratin har ingen envisare och lömskare fiende än penningmakterna", och påpekade att "frågor rörande Bank of England, dess skötsel och dess syften inte tillåts av talmannen" (i underhuset).

BANK OF ENGLAND

I slutet av 1600-talet var England ruinerat. Drygt femtio års mer eller mindre ständiga krig med Frankrike och ibland med Nederländerna hade uttömt landets resurser. Desperata statstjänstemän överlade med Penningväxlarna för att skaffa staten de lån som krävdes för genomförandet av de politiska syftena. Priset var högt: en av kronan godkänd privatägd bank, som kunde utge pengar - som den skapade ur intet - såsom lån.
Bank of England skulle bli den moderna världens första enskilt ägda, nationella centralbank i ett mäktigt rike. Depositionsbanker hade visserligen funnits tidigare: i Venedig sedan år 1361, i Amsterdam sedan 1609 och i Sverige sedan 1657 [Palmstruchska banken. Red:s anm.] - som samma år utgav de första sedlarna i Europa.
Banken kallades visserligen Bank of England, som om den vore en del av staten, men det var ett bedrägeri avsett att få folket att tro det. Liksom andra enskilda bolag sålde Bank of England aktier för att få ett rörelsekapital. Aktieägarna, vilkas namn aldrig avslöjats, förutsattes skjuta samman en och en kvarts miljon pund i guldmynt som ersättning för sina andelar i banken. Men mer än 750 000 pund mottogs aldrig.
Trots detta fick banken år 1694 sitt kungliga brev och kunde därmed inleda sin verksamhet med att låna ut mångfalt mer pengar än den ägde, och allt till ränta. I gengäld skulle den nya banken låna Englands politiker så mycket de bara ville ha. Säkerheten för lånen bestod i den direkta beskattningen av engelska folket.
När Bank of England gjordes laglig, var detta inget mindre än att det blev lagligt att förfalska ett lands valuta för enskildas vinning. Tyvärr har nästan varenda nation numera en privat kontrollerad centralbank, för vilken landets egna penningväxlare tagit Bank of England till förebild.
Sådan är dessa centralbankers makt att de snart skaffar sig total kontroll över en nations ekonomi. Det leder snart nog till plutokrati - penningvälde med bankirerna som den härskande, superrika klassen. Det är som att överlämna ledningen av försvarsmakten till maffian. Faran för tyranni är oerhört stor. Visst behöver vi en central penningmyndighet - men den skall ägas och styras av staten, inte av bankirer för dessas egen vinning.
År 1770 sade sir William Pitt i ett tal i överhuset:
Det finns något bakom tronen som är större än själve konungen.
Denna syftning på penningväxlarna bakom Bank of England gav anledning till uttrycket "makten bakom tronen". År 1844 skrev Benjamin Disraeli i en förstucken anspelning på samma makt:
Världen styres av mycket annorlunda personer än vad de som inte finns bakom kulisserna tror.
Den 21 november 1933 skrev Förenta staternas president Franklin D. Roosevelt i ett brev till en förtrogen vän:
Den verkliga sanningen i frågan är, som du och jag vet, att ett finanselement i de större centra har ägt regeringen alltsedan Andrew Jacksons dagar…
Centralbanksvindeln är egentligen en dold skatt, en skatt som gynnar privatbanker mer än regeringen. Regeringen säljer obligationer för att finansiera sådant som den inte har politisk visdom eller vilja nog att finansiera med skatteuttag. Men omkring 10 procent av obligationerna köps för pengar, som centralbankerna skapar ur ingenting. Regeringen gör sedan av med dessa nya pengar. När dessa väl satts in på bank, använder privatbankerna dessa nya insatta medel för att därav skapa tio gånger så mycket pengar i nya lån med 10 procents täckningsgrad. Därmed tillföres ekonomin de ytterligare pengar den behöver för att köpa de övriga 90 procenten av de nya obligationerna utan att dränera kapitalmarknaderna och driva upp räntorna. Genom att låna pengarna (det vill säga sälja nya obligationer) sprider regeringen ut inflationseffekterna över obligationernas löptid. Därför blir det ingen eller endast ringa omedelbar inflation.
När mer pengar är i omlopp, blir våra pengar mindre värda. Politikerna får så mycket pengar de vill ha, och folket betalar för det med inflation - vilket urholkar köpkraften i deras besparingar, fasta inkomster och löner. Planens förvända skönhet framgår av att icke en människa på tusen genomskådar den, eftersom den är avsiktligt dold bakom det ekonomiska fikonspråkets välljudande men tomma fraser. Inflationens fulla effekter får vi känning av först långt senare - och då är det för sent att hejda dem.
När Bank of England grundades, fanns det snart riklig tillgång på pengar i landet. Priserna fördubblades i hela England. Väldiga lån beviljades för allsköns vilda projekt. Ett sådant handlade om att man borde torrlägga Röda havet för att finna det guld som nog gick förlorat, när den egyptiska hären dränktes under förföljelsen av Mose och israeliterna.
År 1698 och endast fyra år senare hade statsskulden stigit från en och en kvarts miljon pund till sexton miljoner. Naturligtvis höjdes skatterna gång på gång, då allt detta skulle betalas. När Englands penningflöde väl hamnat under penningväxlarnas kontroll, började den engelska ekonomin en vild bergochdalbaneresa av kraftiga uppsving och depressioner - just sådant som en centralbank hävdar att den är avsedd att förhindra.

http://www.trancecom.se/wp-images/tex ... ture_of_jekyll_island.txt

http://www.politiken.biz/ekonomiska_lognen.htm