källa
Jag mötte gud häromdan.

Jag vet vad du tänker. Hur i helskotta visste du att det var gud?

Nå, jag ska förklara det mer allt eftersom, men han övertygade mig genom att ha alla, och jag menar verkligen ALLA svar. Varje fråga jag gav honom, replikerade han med ett trovärdigt och tillfredsställande svar. Till slut var det lättare att acceptera att han var gud, än att inte göra det.

Vilket är lite underligt, för jag är fortfarande ateist, och vi är till och med överens om det.

Allt började på tjugo över åtta tåget från Paddington. Jag fick ett trevligt säte vid fönstret, inga skrikande ungar eller fulla huliganer inom hörhåll. Jag såg inte ens en mobiltelefon i närheten. Jag sitter ner, bläddrar i tidningen, och in kommer han.

Hur såg han ut?

Ja, det var inte som man kunde förvänta sig, det är ett som är säkert. Han var omkring 30, med jeans och en t-shirt med en vätte (hobgoblin) på. Definitivt inget ovanligt. Det såg ut som om han var socialsekreterare eller kanske en programmerare som jag själv.

"Är det upptaget här?", frågade han.

'Slå dig ner' svarade jag.

Han sätter sig och slappnar av, och jag ignorerar honom och återvänder till artikeln om genetiskt modifierad mat och näringskedjor.

Tåget avgår, och efter några minuter börjar han prata.

"Får jag ställa dig en fråga?"

Jag kämpar för att hålla ögonbrynen neutala och svarar 'Ja' i en ton som förhoppningsvis förmedlade att en fråga, och kanske en följdfråga, var ok, man att jag verkligen inte var på humör för en konversation.

"Varför tror inte du på gud?"

Den jäveln!
I vanliga fall älskar jag den här typen av konversation, och kan babbla i timmar om vilket nonsens deistisk tro är. Men jag behöver vara på humör. Det är som när ett jehovas vittne knackar på dörren tjugo minuter innan du ska till läkaren och dra ut en visdomstand. Man vill verkligen stanna kvar och munhuggas, men om jag gav mitt vanliga svar på den frågan, så hade vi diskuterat hela vägen till Cardiff. Jag var helt enkelt inte på humör. Jag behövde göra den här konversationen kort.

Men sen tänkte jag 'Konstigt! Hur kan den här totala främlingen, helt korrekt vara så säker på att jag är ateist?'. Hade jag haft min bil, så hade det inte varit så underligt. Jag har en darwinisk fisk på baksidan - motmedlet mot de talrika jesusfiskarna man ser överallt. Så vem som helst som såg den, och visste vad det var, kan antagligen härleda min tro rätt enkelt. Men det här var på ett tåg, och jag hade inte ens på mig min t-shirt med det Darwiniska "Evolve" tryckt på sig. Och The Independenent är inte heller en flagga för ateism, så jag undrade förstås vad som avslöjat mig.

'Varför är du så säker på att jag inte gör det?'

"För att", sa han, "jag är gud, och du är inte rädd för mig"

Tro det om du vill, men det finns olika sätt att säga en sådan sak på, varav de flesta skulle göra talaren till en kandidat för ett mentalsjukhus, eller åtminstonde lite prozac. Andra skulle väl kvalificera sig som milt humoristiska.

Men att säga det som ett neutralt påstående är en svår uppgift, men det var precis så han gjorde det. Ingenting i hans tonfall eller attityd fick hans påstående att framstå som underligt. Han sa att det var vad han trodde, och hans rationella tänkande verkade inte vara under inflytande av droger, eller ett resultat av en mental härdsmälta.

'Och varför skulle jag tro det?'

"Tja...", sa han, "varför ställer du inte lite frågor? Vad som helst, och se om svaren tillfredsställer ditt skeptiska sinneslag?"

Det kommer bli en kort konversation trots allt, tänkte jag.

'Vem är jag?'

"Stottle. Harry Stottle, född den tionde augusti 1947, i Bristol, England. Fader Paul, moder Mary. Utbildad på Duke of Yorks Royal Military School mellan 1960 och 67, sen Sandhurst and Oxford, med doktorsexamen i exobiologi, misslyckad rocksångare, heltidsaktivist i facket i tio år, och senare en frilansande programmerare, web designer och uppåtsträvande filosof. Gift med Michelle, amerikansk medborgare, med två barn från ett tidigare äktenskap. Du är på väg hem från vad som verkade vara ett lyckat möte med en investerare som är intresserad av ditt förslag om produktspårande, säker mjukvara och protokoll, och du åt en stor engelsk frukost på hotellet i morse, förutom att du som vanligt bad dem byta ut några av de äckliga engelska korvarna mot lite extra bacon."

Han tog en paus.

"Du är inte övertygad. Hmmmm... vad krävs för att övertyga dig..?

Åh, javisst. Ditt hemligaste lösenord, och dess association."

En seriös hacker hade kanske kunna komma åt lösenordet, men ingen, och jag menar

INGEN

visste dess association.

Han gjorde det.

Så vad skulle du ha gjort?

Jag slängde ur mig några fler frågor om relativt oviktiga, men privata, detaljer om mitt liv (som till exempel vilket ord min mor påstår var det första jag sa - tydligen 'armadillo'! (Fråga inte...)) men jag var redan ganska övertygad. Jag visste att det bara fanns tre möjliga förklaringar i det här läget.

Den första möjligheten var att jag drömde eller hallicunerade. Ingen har uppfunnit ett test för det, så vid tillfället så tror jag att det var min mest dominanta känsla. Det kändes inte verkligt. Mer som om jag var i en pjäs. Spelar min roll. Men sen det hände så har jag mina oavbrutna, detaljerade minnen, samt de anteckningar jag tog, alltjämt tillgängliga, så såvida hallucinationen inte fortfarande består, så vill jag förkasta den hypotesen. Två återstår.

Han kunde ha varit sant telepatisk. Inga dokumenterade bevis för att någon sådan någonsin har levt med sådana otroliga förmågor finns till dags dato, men det var en möjlighet. Det skulle förklara hur han kunde känna till min bäst bevarade hemlighet. Problemet är att det inte förklarade speciellt mycket annat. Framförallt förklarar de inte resten av svaren han gav, när vi fortsatte vår konversation.

Som Sherlock Holmes säger, när du uteslutit de omöjliga, så måste det som finns kvar, hur ossanolikt det än är, vara sanning.

Duktig empiriker, han Sherlock.

Jag var helt enkelt tvungen att acceptera, åtminstonde möjligheten, att han faktiskt var den han sa att han var.

Men jag har alltid vetat att ifall jag faktiskt mötte gud, så skulle jag ha miljoner frågor, så jag tänkte, "Varför inte?" och fortsatte med det som följer. Jag ber dig vara förlåtande med detaljerna i konversationen. Det här var ju en lite.. ovanlig händelse, för att inte säga direkt konstig. Och ja, jag var aaaningens nervös. Så om jag inte förmedlar det ord för ord, snälla klaga inte. Du kommer förstå andemeningen, jag lovar.

'Förlåt mig om jag behöver en stund för att samla mig, det är inte varje dag jag får fråga ut en gud.'

"Guden", avbröt han.

'ååh, stingslig!', tänkte jag.

"Inte egentligen, jag bara rättar till min image"

Det där kommer ta ett tag att vänja sig vid!

Jag försökte samla tankarna med en order till mig själv - 'Disciplin Harry. Du har alltid velat råka ut för en situation som den här. Håll dig lugn och tappa inte den här möjligheternas möjlighet'

"Det kommer du inte", sa han.

Alltså! Just det fick mig att mig att känna mig mer overklig än något annat. Den här killen sitter där, mittemot, och läser helt uppenbart, och helt korrekt, alla mina tankar. Det är som att hitta någons hand i sina byxfickor!

Något fick mig dock att acceptera intrånget, och jag började ju onekligen få lite förtroende för hans insikter och förmågor, så jag minns definitivt att effekten av hans ord var att jag kände mig full av tillförsikt och avslappnad. Vilket helt klart var hans avsikt. Han måste vara fantastisk på att förföra.

Så vi satte igång...

'Är du människa?'

"Nej"

'Var du någonsin det?'

"Nej, men något liknande, ja"

'Så du är ett resultat av evolution?'

"Just det - mest min egen"

'Och du evolverade från en ras liknande vår, DNA-baserade organsimer eller något sådant'

"Korrekt"

'Så, exakt vad gjorde dig till gud'

"Jag själv"

'Varför det?'

"Det verkade som en bra idé då"

'och dina nuvarande krafter, liknar de dem som de vidskepliga säger att du har?'

"Nära nog."

'Så du skapade allt det här, bara för oss?'

"Nej. Så klart inte"

'Men du skapade universum?'

"Det här. Ja"

'Men inte ditt eget?'

"Det här är mitt eget!"

'Du vet vad jag menar!'

"Man kan inte skapa sina föräldrar, så Nej"

'Får se om jag fått det här rätt. Du är alltså ett helt naturligt fenomen?'

"Helt och hållet"

'Som uppstått genom mekanismer vi själva en dag kan förstå, och kanske även bemästra?'

"Man kan diskutera vilka 'Vi själva' kommer att vara, men ja"

'så även om inte mänskligheten når fram, så kommer andra arter till slut att göra det?'

"Till en."

'och hur många raser finns det, som ligger före oss?'

"Förvånansvärt få. Mindre än fjorton miljoner"

'Få?!'

'Pust!'

'Och hur många på samma nivå?'

"just nu, strax över fyra och en halv miljarder"

'Så vår roll i universum är ungefär lika betydelsefull som medelsvensson är för mänskligheten?'

"Lite mindre. Nivå Ett, den nivå din ras har nått, börjar med uppfinnandet av den flygande maskinen. Jag definierar nästa nivå i samma termer som er sciencefiction-författare Isaac Asimov redan gjort. Den nås när ni tar kontroll över er primär - solen. Det som Asimov kallar för typ ett-tekonologi. Mänskligheten har precis påbörjat de flyganda maskinernas fas, så den mänskliga rasen ligger nästan sist bland de som nått till nivå ett."

'Och alla dessa raser är dina barn?'

"Det är så jag vill se dem"

'Och poängen med det hela?'

"I grund och botten, för att livet måste fortsätta. Min personliga motivation är önskan efter konversation. När man når min nivå, så slutar man vara miljarder med åtskilda varelser, och blir en extastisk helhet. En enda varelse som inte kan dö, oavsett hur avancerad, eller kanske på grund av den är så avancerad, blir ensam och kanske till och med lite uttråkad. Jag verkar vara den första. Jag har inte som avsikt att vara den sista."

'Så du skapade ett universum med potentialen att producera en till gud lik dig själv?'

"De största fördelarna kommer vara temporära, men likt alla orgasmer, väl värt det"

'Alltså ögonblicket där du och den nya guden smälter samman och blir en igen?'

"Det är mer än så. Det är den extatiska visionen som driver oss alla, även mig - och när det inträffar kommer extasen att vara flera gånger längre än vad universum redan existerat. Tro mig, det är väl värt det"

'Eh, ja. Jag tror jag ser attraktionen i en hundra miljoner år lång orgasm'

"Och människorna har inte ens på riktigt börjat njuta av de orgasmer de redan är kapabla till. Vänta tills ni bemästrar den enkla konsten"

'Så allt handlar om sex?'

"Extas är blott en belöning för att man förökar sig. Det är vad som får dig att vilja göra det. Detta är nödvändigt i startskedet, för att få igång biologisk evolution. När ni är klara med det skedet, och inte längre har behov av förökning, så kommer ni lära er att extas kan vara många gånger mer intensivt än något som sex kan erbjuda"

'Låter bra, tycker jag'

'Hur pass involverad är du i allt? Tände du bara stubintråden till big bang och lutade dig tillbaka för att titta på? Eller måste du aktivt befrukta fertila planeter med liv?'

"Fröna utvecklades i yttre rymden, som ett resultat av fysikens och kemins lagar, som era vetenskapsmän börjar få ett hyffsat grepp om. Ja, jag startade big bang, och sedan somnade jag i nästan fem miljarder år. Det var så länge det tog innan de första livsformerna började komma fram. Det placerar dem ungefär åtta miljarder år före er. Den första intelligenta livsformen är 4,3 miljarder år äldre än er. Verkligen avancerade. Jag kan ha djupt meningsfulla konversationer med dem. Och det brukar jag ha. Jag har en just nu."

'Och sen då?'

"Om jag håller stenkoll på vartenda steg du tar? Inte på det påflugna sätt du verkar tro. Låt oss säga att jag håller mig medveten om vad som händer på en planetär skala.

Jag koncentrerar mig mest på evolutionära hopp, och ser till att de går åt rätt håll"

'Och vad gör du ifall de inte gör det?'

"Vanligtvis ingenting"

'Vanligtvis?'

"Arter som evolverar åt fel håll, brukar vanligtvis utplåna sig själva, eller dö ut av andra orsaker"

'Vanligtvis?'

"Det finns ett eller två exempel där fel ras fick möjligheten att bli dominant på bekostnad av en mer löftesrik ras"

'Låt mig gissa. Dinosaurierna på vår planet är ett exempel. För framgångsrika. Undertryckte däggdjurens evolution, och de visade inga tecken på att utveckla intelligens. Så du tänkte ut lite åtgärder i form av en noga utvald asteroid'

"Djupsinnigt. Nästan korrekt. De visade faktiskt tecken på en begynnande intelligens, till och med samarbete. Studera era velociraptorer. Men på tok för rovgiriga. Helt oförmgna att utveckla en 'respekt' för andra former av liv. Man måste bära sin avkomma för att utveckla detta känslomässiga band till andra varelser. Jordens reptiler är helt enkelt inte byggda för det. Däggdjuren kunde inte, precis som du säger, värja sig mot så mäktiga rovdjur. Nu har ni nått en nivå där ni skulle kunna besegra dem, men det har bara varit så de senaste två tusen åren. För två miljoner år sedan hade ni inte haft en chans. Så dinosarierna var tvungna att lämna plats. Dessvärre levde de i god ekologisk balans, och visade inga tecken på teknologisk utveckling, så tyvärr var jag tvungen att lägga mig i."

'Tyvärr?'

"De var vackra och otroligt framgångsrika livsformer. Man förstör inte något sådant utan att känna motstånd"

'Men hur kunde du, i det skedet, veta att något bättre skulle resa sig ur askorna?'

"Jag visste inte, men sannolikheten var hög."

'vilka andra små förbättringar har du gjort med vår utveckling?'

"Inga alls. Jag satte ett alarm för de första tecknen på flygande maskiner, som jag brukar göra. Leonardo verkade lovande ett tag, men inte förrens bröderna Montgolfier började jag intressera mig på riktigt. Det kvalificerade er som intelligenta varelser på nivå ett."

'Så Jesus från Nasareth, Moses, Mohammed..?'

"Hmmm.. tragiska feltolkningar tyvärr. Vem som helst som kan kommunicera med sina egna celler kan vagt uppfatta mig - och alla andra livsformer, sammanbundna i helheten, men att tolka det som något övernaturligt som kräver lydnad är faktiskt att helt missa poängen. De som följer sådana läror blir lätt lite för inbillska och religösa för min smak. Det är inte så roligt att bli dyrkad när man slutar vara en pubertal tonåring. Med det sagt, så är det faktiskt inte alls ovanligt för evolverande raser att gå igenom den fasen. Tills de börjar inse hur mycket även de kan forma sin del av universum, så har de en förståerlig förundran för denna vagt uppfattade varelse, ansvarig för skapelsen av deras universum. För att nå nivå två måste de dock vakna upp och börja inse sin egen kraft och potential. Det påminner lite om förhållandet mellan ett barn och dess föräldrar. Förundran och dyrkan måste lämna plats för att barnet ska kunna bli vuxet. Respekt är inte så farligt, så länge det inte går för långt. Och jag repekterar verkligen de raser som nått så långt. Det är en hård kamp. Jag vet. Jag har själv gått igenom det."

'Du har bevakat oss sen bröderna Montgolfier levde? När var det? 1650-talet?'

"Nästan, 1783"

'Nå, om du nu har bevakat oss noggrant sen dess, så vill nog medelsvensson nog gärna veta varför du inte griper in oftare. Nu när du har sådana otroliga krafter, hur kan du tillåta sådant otroligt lidande och mänsklig misär?'

"Det verkar nödvändigt."

'NÖDVÄNDIGT?'

"Alla intelligenta raser blir dominanta över sin planet genom rovdjursinstinkter. Det finns många intelligenta raser som inte blir dominanta. Likt era delfiner, utvecklas de själva för att leva i harmoni med sin omgivning, snarare än att gå den väg ni gick, som är att manipulera sin omgivning. Dessvärre så är delfinens väg en återvändsgränd. De kommer kanske att överleva mänskligheten, men de kommer aldrig att kunna lämna sin planet, inte utan er hjälp i alla fall. Endast de som kan manipulera sin värld, kan en dag hoppas på att få sprida sina gener genom universum.

Till skillnad från anpassarna, som lär sig samarbeta relativt tidigt, fortsätter manipulatörerna att slåss. Och när väl alla mindre arter är besegrade, är de så tävlingsinriktade och aggressiva att de vänder sig mot sig själva. Detta utvecklas till en kulturell kamp som blir mer och mer destruktiv, precis som er egen historia. Detta är dock ett vitalt steg för att hoppa från en biologisk till en teknologisk evolution.

Ni behöver er kapprustning, för att göra teknologiska framsteg.

Er vilja att dominera är det bränsle som driver ert sökande efter kunskap, som anpassarna aldrig behövde. Och även om era ursprungliga motiv till kunskap är själviska och destruktiva, påbörjar den utvecklandet av den intellekuella självmedvetenheten, en högre form av medvetande, som aldrig skulle utvecklas i andra raser. Inte ens medans de själva upplever det, kan delfiner förmedla idéerna om tid eller kärlek.

Krigen, och utvecklandet av massförstörelsevapen är de första svåra provet på nivå ett. Ni är fortfarande inte klara med det, men ni visar helt klart lovande tecken. Annars skulle det inte finnas någon poäng över huvud taget med min inblandning. Er förmåga att överleva detta är vital för att klara senare prövningar. Så jag skulle inte, har aldrig gjort, och kommer aldrig att försöka hindra en ras från att utplåna sig själv. De flesta raser utplånar faktiskt sig själva."

'Och ömkan för de som måste leva igenom dessa plågor?'

"Jag kan inte säga det utan att låta kallhjärtad, men hur mycket tid lägger du ner på att oroa dig för de myror du kör över med din bil? Jag vet att det låter hemskt för dig, men försök se helheten. På er nuvarande nivå börjar ni bli intressanta, men inte speciellt viktiga."

'Ok, men jag kan inte ha en intelligent diskussion med en myra!'

"Precis!"

'hmm... du vet, de flesta människor kommer inte ens vilja försöka se saker ur det perspektivet. Kan du göra det mer aptitligt på något sätt?'

"Varför det? Du verkar inte ha några problem med att greppa vad jag sagt. Du är på inget vis unik. Och när de väl börjar inse vad de kan tjäna på utveckling så brukar de sluta gnälla. Evigt liv kan väga upp för mycket"

'Så vad måste vi göra för få mingla med universums intellektulla?'

"Evolvera. Överleva"

'Ja, men hur?'

"Åh, jag hoppades att du skulle förstått poängen nu. "HUR" är helt upp till er. Om jag måste hjälpa er, så har ni redan misslyckats. Allt jag kan säga är det här. Ni har redan klarat en stor prövning iom att ni lärde er leva med kärnvapen. Det deprimerande hur många det är som misslyckas med det."

'Blir det värre?'

"Mycket"

'Genetisk krigföring, kanske?'

"Mycket möjligt"

'och problemet är.. att vi måste utveckla dessa teknologier, bemästra denna farliga kunskap för att nå nivå två. Men när som helst, så kan även denna kunskap leda till vår egen undergång'

"Om du tycker genetisk krigföring verkar allvarligt, tänk dig upptäcka en tanke, eller program, tillgänglig för varje intelligen varlese, som ifall den misbrukas kan annihilera er ras omedelbart. Om era framsteg forsätter i samma takt, så kommer ni upptäcka just den mekanismen inom mindre än tusen år. Er ras måste växa upp ordentligt

innan ni har råd att göra den upptäckten. Och om ni inte klarar er, så kommer ni aldrig att lämna ert solsystem och göra de andra visa raserna på nivå två sällskap."

'Alla 14 miljoner'

"Strax under'

'Kommer det finnas plats för oss?'

"Det är ett stort universum"

'Och hur ska vi enkla dödliga förhålla oss till dig tills dess?'

"Som en äldre bror eller syster. Det är klart jag vet mer än ni. Självklart är jag mer kraftfull. Jag hara bara levt längre. Men jag är inte 'bättre' än er. Bara mer utvecklad. Precis det ni kan bli"

'Så vi har inga krav på att tillfredställa dig eller följa dina så kallade riktlinjer eller något sådant?'

"Verkligen inte. Jag har inte utfärdat en enda riktlinje under hela universums livstid. Man måste hitta sin egen väg ut ur labyrinten. Och en förbättring är att sluta förvänta sig att jag, eller någon annan, ska komma och hjälpa er."

"Jag antar att det är en riktlinje på sätt och vis, så där rök det vanan!"

"Men allvarligt talat, raser som klamrar sig fast vid religion bortom dess bästföre-datum har en tendens att utplåna sig själva. De lägger ner så mycket energi i att debattera min sanna natur, och investerar så mycket känslor i sina vilda fantasier att det slutar med att de dödar varandra över saker som ingen av dem har den minsta aning om. Helt galet beteende, men det sållar agnarna från vetet."

'Så varför just jag? Varför ta en ateist av alla människor? Varför berättar du det här för mig? Varför just nu?'

"Varför du? För att du kan acceptera min existens utan att ditt ego bryter ihop, och börjar kräla i stoftet."

"Kan du tänka dig hur påven skulle reagera på min existens?! Om han verkligen förstod hur totalt fel han och hela hans kyrka har haft, och hur mycket av smärtan och lidandendet du nämnde tidigare, som hans religion bär ansvaret för, så skulle han nog få hjärtattack direkt. Eller om jag uppenbarade mig samtidigt live på nåt dussin av tv-prästernas propagandashower. Pat Robertson skulle kissa på sig om han verkligen förstog vem han pratade med.

Medans ditt intresse är rent akademiskt. Du trodde aldrig på sagorna, men du har inte uteslutit möjligheterna att mer avancerade livsformer kan nå gudalika krafter. Du har helt riktigt gissat att gudom är livets öde. Du har visat att du kunde och kan acceptera en sådan idé. Det verkade ok att bekräfta dina misstankar, och låta dig göra vad du vill med informationen.

Du kan, och kommer, att publicera den här konversationen på internet, där det kommer att så ett viktigt frö. Det kanske tar några hundra år innan det slagit rot, men det kommer, till slut, att slå rot.

Varför nu? Dels för att både du, och internet är redo nu. Men mest för att mänskligheten är på väg in i ett kritiskt skede. Det är som när vi pratade om farorna med kunskap.

Er art är på väg att bli medveten om farorna. När det hander, kan framtiden ta tre inriktningar.

Många är frestade att undvika faran genom att undvika kunskapen. Likt anpassarna, är dessa dömda till undergång. Oftast på ett inte allt för hemskt sätt på sin egen planet, när deras livsvilja börjar svika, eller när deras primär blir en röd jätte och bränner upp dem.

Många andra fortsätter blint att skaffa sig kunskap, och lär sig aldrig att förhindra dess missbruk. Deras öde är beseglat anings snabbare, när pandoras ask exploderar i ansiktet på dem.

De enda som klarar sig till nivå två är de som lär sig acceptera och leva med sina farliga kunskaper. Varje individ av en sådan art måste till slut få kraften att förstöra hela arten när som helst. Ändock måste de lära sig att kontrollera sig till den grad att de kan överleva, även med sådan dödlig makt. Och ärligt talat så är de dessa vi vill se lämna sina solsystem. Arter som inte mognat nog, får inte erbjudas möjlighet att infektera resten av universum, men lyckligtvis har något sådant aldrig krävt min inblandning. Kunskapen själv tar hand om dem som inte kan hantera den."

'Varför kan vi inte ta det fjärde alternativet - begränsad forskning där vi undviker att forska efter farlig kunskaper?'

"Som du kan se från er egen begränsade historia, de mest användbara teknologierna är också nästan alltid de farligaste. Till exempel så behöver ni fortfarande utveckla fission, för att få det energiöverflöd ni behöver för att ta er igenom den här fasen av er sociala utveckling. När ni bemästrat den teknologin så kommer ni kunna utjämna alla matriella orättvisor och fattigdom inom en generation eller två, och det är ett absolut vitalt steg för varje mognande ras. Ändock så kunde den forskning som ledde till dessa teorier, ifall ni missbrukade den, lett till er civilizations undergång.

På samma sätt så kommer ni snart kunna bemästra biologiska sjukdomar, och till och med designa er själva så att ni blir så gott som felfria. Er biologiska livslängd kommer dubbleras eller trippleras inom de nästa hundra åren, och er digitala livslängd kommer att bli potentiellt oändlig under samma tidsperiod: OM ni överlever de potentiella hot som den teknologin ger upphov till i form av genetiska tidsbomber, designade virus, och den digitala och genetiska krigsföringens alla andra fantastiska underverk.

Ni kan helt enkelt inte nå fördelarna utan att ta riskerna".

'Jag är inte säker att jag förstår min roll i det här. Ska jag bara posta det här på internet, så blir allt bra?'

"Inte nödvändigtvis. Det är tyvärr inte så enkelt. För det första, vem tror du kommer ta det här på allvar? Det kommer ses som ett lätt humoristiskt fiktivt arbete. Dina ord, och det mesta av ditt arbete, kommer faktiskt inte bli undersökt och uppskattat förrens några mycket mer utbildade filosofer utvecklar dessa idéer som du kämpar för att uttrycka, och klarar av att förklara dem på ett mer kompetent sätt. Då kommer dessa idéer att nå poularitet och sökningar kommer att utföras av arkiven. De kommer hitta dina texter och häpnas över dess för-vetenskap. Du når inte upp till Einsteins nivå, men kanske till Johannes döparen!

Det här stycket kommer inte ha någon bäring alls, ifall inte mänskligheten gör vissa nyckelframsteg inom de närmsta hundra åren. Det kommer inte hjälpa dem göra dessa framsteg. Det kommer att hjälpa er känna igen dem."

'Får jag fråga vilka framsteg du menar?'

"Jag tror du vet. Men ja - även om ni är på nivå ett, så finns det flera distinkta faser som en utvecklande ras måste gå igenom på vägen till nivå två. Det första är, som sagt, att uppfinna den flygande maskinen. Nästa signifikanta steg är att uppfinna den tänkande maskinen.

Med er nuvarande takt så är ni bara några årtionden från att nå detta mål. Det markerar ert första steg inom teknologisk evolution. Att kartlägga sitt genetiska matrial är ett annat mål, men att bara kartlägga det är lite som att titta på en exekverbar datafils kompilerade innehåll. Det är bara meningslös nonsensinformation, men med lite hackande [datatermen] kommer ni till slut att kunna härleda effekterna av vissa bitar kod.

Vad ni verkligen behöver är att härleda hur er DNA-kod fungerar ["reverse engineer"]. Ni måste hitta dess grammatik och syntax. Då kan ni börja designa er själva. Men den uppgiften kräver den tänkande maskinen"

'Du säger att du undviker att ingripa. Men räknas inte den här konversationen som ett ingripande - även om alla som nu lever ignorerar den?'

"Jo. Men det är så här långt jag är beredd att gå. Dess enda effekt är att bekräfta, ifall ni hittar den, att ni är på rätt väg. Det är fortfarande upp till er att navigera förbi farorna och vidare."

'Men varför bry sig om en det? Vi är väl bara ytterligare ett variation på evolution. Antingen klarar vi oss, eller så gör vi det inte...'

"På många sätt är övergången till en informationsart (information species) den mest traumatiska fasen i evolutionen. Biologisk intelligens är djupt rotad i en uppfattningen om att medvetande endast är påvisbart inom en organisk hjärna. När ni inser att ni skapat era efterlevande, inte bara i termerna moder och barnn, utan genom den kollektiva insikten att er art är redundant och överflödig. Det här paradigmskiftet är för de flesta arter, ett skifte för många. De bågnar under denna nya utmaning, och flyr från kunskapen. De misslyckas, och dör ut. Ändock finns inget fundamentalt fel på dem. Det är fantasins misslyckande.

Jag hoppas att om jag får ut att JAG är en produkt av just sådan evolution, så kanske det ger dem självförtroendet att försöka. Jag har diskuterat detta med arter på nivå två, och slutsatserna är att denna lilla konversation kan öka antalet som kvalificerar sig för nivå två, utan att för den skull släppa igenom skadliga drag. Det har försökts 312 gånger. Vi kan inte dra slutgiltiga slutsatser än, men än så länge så har vi sett en 12% ökning av antalet raser som lyckas transformeras till informationsarter."

'Ok, så om alla tog det på allvar och trodde på varje ord jag skrev? Skulle inte det räknas som ett aningens större ingripande?'

"Lita på mig, det kommer de inte att göra"

'och om så är fallet, så skulle du inte göra någonting för oss, ifall en ny asteroid skulle vara på väg mot oss?'

"Jag är övertygad om att ni kommer klara det provet också. Och nu, min vän, är denna intervju över. Du har ställt de rätta frågorna, och jag har sagt det jag kom för att säga, så jag går nu. Det har varit väldigt trevligt att träffa dig - Du är väldigt smart. För en myra"
Han blinkade.

'Bara en sista trivial fråga, varför uppstod du framför mig i skepnaden av en trettioårig vit man?'

"Har jag på något sätt hotat eller skrämt dig?"

'Nej'

"Är du sexuellt attraherad av mig?"

'Eh, nej!'

"Så lista ut det själv..."